Textilmuseet i Borås

Idag besökte vi Textilmuseet i Borås och fick en rundvisning av Karin Olsson Lindström, anställd på museet. Vi togs emot i deras hall, en plats för besökare att hänga av sig och lägga undan medtagna väskor som man inte vill bära med sig. Olsson Lindström [1] berättade hur de var missnöjda med utformingen av detta område. Museet hade flyttat i in de nuvarande lokalerna för ungefär två år sedan, och tyvärr hade personalen inte fått vara med under planeringen av ytan och inredning lika mycket som de hade önskat sig. Så möjligheter för barnen att hänga av sig var begränsat till en vagn som enligt henne inte uppfyllde funktion tillräckligt bra. Detta tänk genomsyrade resten av besöket. "Är det barnvänligt?" "Når barnen upp?" "Ser de tillräckligt bra ?""Skulle barnen uppskatta detta?" Frågor som vi i förskolans värld är vana att ställa oss själva. Det är så viktigt för barnen om de ska få ut så mycket som möjligt från en upplevelse, att den är anpassad efter deras behov. Att saker finns tillgängliga och att det är inbjudande till utforskning.

Museet var format så att det var bara att kliva in efter man hade hängt av sig, på så sätt skulle barnen fort kunna komma igång med att utforska och uppleva vad museet hade att erbjuda dem. "Hon" var väldigt mån om hur denna ingång och bemötande skulle upplevas och kännas för besökare och barn. Att man direkt kände sig välkomna och togs emot på ett positivt sätt.  Igen, kan man dra paralleller till förskolans värld, där hallen, ingången och bemötande är avgörande för både barnen och föräldrar. Det skall kännas tryggt, välkomnat och efterlängtat. Enligt "hon" var det viktigt att känna till barnens behov, om man kände till de, så blev allt annat så mycket lättare. Hon fortsätter med att berätta att hon upplevde att allt som barnen kunde upptäcka på egen hand gav positiva upplevelser. Att barnen behöver oftast inte slussas runt från en utställning till en annan. När barnen får friheten och möjligheten att upptäcka och utforska på egen hand, så får de givande och lärorika upplevelser.

Det fanns två tillfälliga utställningar som vi tittade på under besöket på museet. Brodera på stickat och Shapes of fashion - Nordic artwear. Förutom de utställningar som var permanenta på museet. Brodera på stickat var en utställning av konstnären Britt Mari Christoffersson. Hon hade använt många olika geometriska former och mönster och sytt på kvadratiska ullplattor, bland annat. Det var en väldigt fin utställning, möjligtvis någonting som vuxna skulle uppskatta mera än barnen. Här fanns det ingenting som barnen kunde själva känna på eller röra vid. Men man kunde använda denna utställning som inspiration om hur man skulle kunna arbeta med textil i förskolan, som vi själva fick prova på senare under förmiddagen.

Det var härliga färger och mönster, jag hade svårt att låta bli att känna på allting, så jag undrar hur en barngrupp skulle kunna låta sakerna vara? Vissa utställningar är det fritt fram att känna och prova och testa. Men det gäller inte alla utställningar. Vi kom in från ett rum innan där det var väldigt fritt att ta på sakerna. Det är möjligtvis svårt för barn att ställa om sig från rum till rum. Vad får jag göra härinne? Vad finns det för regler här? Varför får man känna på saker därute men inte härinne? Det kan blir intressanta diskussioner med barnen om hur man ska förhålla sig till konst och utställningar. Att det finns olika regler på olika ställen. Lättare för oss vuxna att förstå, men kanske svårare för en barngrupp att förstå? Värt att prova, om man vågar! Samma gällde nästa tillfälliga utställning. Shapes of fashion - Nordic artwear. Mycket att titta på, inte så mycket man fick röra vid.

Denna var svårt att låta blir att känna på! Hur skulle barnen reagera?

Denna var obehaglig på ett väldigt intressant sätt, man ville inte titta på den, samtidigt var man tvungen att göra så för att den var så annorlunda. Jag skulle vara väldigt intresserad att se och höra hur barnen uppfattade detta. Tycker de den är hemsk eller rolig eller har de ingen uppfattning alls? De var kanske 120 långa, så i barnens höjd och lätt att komma nära.

Den inbjudande dörren in!

I den sista bilden så var skyltdockorna inne i ett slags rum, Det fanns en dörr som såg inbjudande ut "kliv in!" Men enligt Olsson Lindström [1] vill de inte att man skulle gå genom dörren. Utställningen var inte av den typ att det skulle utforskas för hand! Ingen barngrupp hade hittills varit på besök i denna utställingen, men hon var väldigt intresserad i hur denna skulle uppfattas av en barngrupp. Utställningen hade öppnats för bara några dagar innan vi var där på besök. Hon sa att listen på golvet runt utställningen skulle höjas för att försöka hindrar folk från att gå in genom dörren. Jag var väldigt nära att gå genom den. När man ser en dörr, så tänker man "den ska jag gå i genom!" Jag kan lätt tänka mig att barnen skulle också tolka denna dörr som en "välkommen in!" Utställningar kan inte utformas bara efter barnens behov och hur de skulle tolka dem. Men samtidigt vill man göra kulturella institutioner till en plats där barnen kan vistas utan att behöva alltid känner att de är högt kontrollerade i vad de får och inte få göra. Jag tror barn snabbt skulle tröttna på en massa regler och därmed tappa intresset för själva utställningen. Samtidigt så tycker jag inte att det är fel med vissa regler på vissa ställen. För det är så samhället är utformad och så det ser ut i deras framtid. Man måste anpassa sitt beteende i vissa situationer och på vissa ställen. Man få inte alltid göra precis det man vill göra. Det är också viktigt att barnen lär sig detta. Men det är viktigt att balansera dessa regler med en frihet att kunna utforska och upptäcka.

I bakgrunden spelades låg musik. Denna musik väckte känslor hos mig. Det var en sorglig musikstil, lite kuslig och spöklik. Det är säkert att konstnären ville förmedla en viss känsla genom att ha denna musiken på i bakgrunden. Jag tror att upplevelsen hade varit väldigt annorlunda om det hade spelats en annan typ av musik i rummet. Det skulle vara intressant att utforska detta vidare. Vad har musik för effekt för hur vi uppfattar olika typer av konst?



Efter en kort paus så hade vi en praktisk del av denna workshop. Olsson Lindström [1] sa att de försöker alltid koppla den praktiska workshopen kring en aktuell utställning som finns på museet. Så idag fick vi prova på att brodera och sy på stickat. Jag tycket att det var väldigt roligt och jag kan lätt se hur detta skulle kunna användas i en barngrupp. Man behöver få material. Stickad ull, som man möjligtvis kan få gratis från någon som tillverkar ullplagg, bitar som blir över. Man behöver också kardad ull i olika färger, filtnålar och skumgummi plattor för att ha som underlägg.

En hög med olika ullbitar, vi fick välja en bit som vi ville jobbar på.



Jag visst inte vad jag ville göra, men så fort jag satte mig vid bordet så började jag och så plötsligt hade jag gjort ett höst träd (det är höst ute just nu). Sedan fortsatte jag genom att göra träd som föreställde de olika årstiderna. Det var ett väldigt rogivande arbetspass, trots att jag stack mig själv två gånger med filtnålen! Jag satt länge, efter de flesta hade gjort färdigt och åkte hem, jag ville göra färdigt det jag hade börjat. En känsla som jag säkert delar med många barn. Den här önskan att göra färdigt det man har börjat. Hur ofta avbryter vi barnen mitt i en aktivitet för att det är dags för samling/lunch/utelek? Inte sällan är de ovilliga att avbryta det de håller på med. Jag kan förstå varför! Det är intressant att plötsligt få en liten insikt i deras upplevelse av hur vi vuxna alltid ska skynda på saker. Alltid ska någonting annat hända, det kanske upplevs som väldigt frustrerande och stressande? Någonting att fundera på, hur man ska förhålla sig som pedagog när ett barn är mitt uppe i en aktivitet som de verkligen inte vill avbryta. Måste man avbryta? För vem gör man det? Finns det en annan lösning?







Den färdiga årstidtavlan!

Referens:



[1] Karin Olsson Lindström, Textil museet, Högskolan i Borås 2016-10-24