VFU uppföljning

Idag presenterade vi vårat didaktiska material för de andra i våran klass. Först presenterade vi i mindre grupper. Sedan gick vi runt till de andra grupperna för att ta del av deras didaktiska material. Där berättade de kort om vad de hade gjort och hur det togs emot av barngruppen. Vi kunde ta kort som vi själva kan använda som inspiration.

Jag med mitt didaktiska material på VFU uppfölningen

Det var roligt att visa vad jag hade gjort och få lite feedback och frågor kring mitt material. Det var också väldigt givande att se hur andra hade utformat sina didaktiska material och hur de hade planerat, genomfört och utvärderat deras aktiviteter och material. Jag fick många idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra ute i förskolan och i förskolklassen längre fram i min karriär som förskollärare. Jag tog många kort som jag kan använda som inspiration när jag själv planerar aktiviteter och temaarbete. Det jag tar med mig är hur mycket man kan göra och hur mycket man kan utveckla en idé så man får med så många olika ämnen och områden som möjligt. Språk, matematik, bild, musik, textil, drama osv. Flera hade valt temat "känslor" som utgångspunkt för deras didaktiska material. Ett evigt aktuellt tema, särskilt nu på höstterminen i förskoleklasserna. Där gruppen ska sammansvetsas. Andra hade valt att fokusera på språk och geometri till exempel. Igen, aktuella ämnen i förskoleklassen, där majoriteten av studenter hade varit på sin senaste VFU. Nedan finns ett axplock av de olika didaktiska material som presenterades under dagen.

Temat känslor.



Vävning med plastpåsar, tidningspapper och tygtrasor.

Uppdragslådan med Trulle och Trulsa.

Ett didaktisk material kring Petter och hans fyra getter, med olika uppdrag kring drama, TAKK och bild.

Värdegrunden var utgångspunkten i detta didaktiska material.




Bornholms modellen var inspiration till detta material



Ett spel med olika frågor och uppdrag kring säkerheten i trafiken

Drama workshop 1&2 - att åskadligt göra genom handling

Detta inlägg berör kursmålet:

Självständigt formulera mål, planera, leda, genomföra, utvärdera och dokumentera och kritisk granska ett tematisk arbete där de estetiska arbetsformerna används för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden.

I den första drama workshop ingick en föreläsning om drama pedagogik och sedan ett grupparbete.  Men vad betyder ordet "drama"? Enligt Fihn [1] kommer ordet från antiken, det grekiska språket och betyder "en styrd lek".  Läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev. 2010, s. 10) beskriver hur förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama". Ett tydligt mål och förklaring till varför det är viktigt att vi använder oss av flera olika estetriska lärprocesser inom förskolan.

I smågrupper skulle vi, utifrån en vald bok, skapar en dramapedagogisk övning som skulle kunna användas i en barngrupp. I pedagogik används drama för att redovisa, visa upp eller åskadligöra någonting. Barnen ska få chansen att lära sig någonting genom drama. Drama är en "färskvara". Det är någonting som sker här och nu, efteråt finns det ingenting konkret kvar. Alla föreställningar eller uppvisningar är unika beroende på publiken och inte minst själva skådespelarna. Att arbeta med drama i förskolan kräver att man som pedagog har ett lekfullt förhållningssätt. Man ska vara anpassningsbar, tillåtande, inte bedömande, man ska se och lyssna och ha förmågan att kunna hoppa in och ur handlingen med olika roller. Men som Fihn [1] sade, man måste som  pedagog ha ett ben stadigt. Hon menar att man måste kunna vara kvar i verkligheten för att kunna visa barnen att man "ser dem". Att ingenting farligt kommer att hända, utan att hon ser vad som pågår i gruppen. Om barnen ska blunda en stund i en lek eller övning, då kan inte läraren också blunda. Läraren måste alltid ha ett ben kvar i nuet.

Vid slutet av denna workshop blev vi uppdelade i små grupper om tre eller fyra. Vi fick då välja en bok från en vagn av böcker som hade presenterats kort till oss allihopa. Våran grupp valde denna boken:

Det är en bok som handlar om flera olika påhittade djur. En dubbel sida för varje djur och en beskrivning av det djuret. Vi tyckte att boken skulle tilltala en barngrupp eftersom djuren såg väldigt roliga ut och hade egenskaper som väckte olika känslor. Vissa var lite småtokiga och knasiga, andra var lite mörkare. Vi kände att boken skulle kunna användas på ett sätt att prata och dramatisera olika känslor som barn kan uppleva. Glädje, ensamhet, skam, blyghet och  ilska till exempel. Vi valde detta djuret för att skapa våran pedagogiska dramaövning kring:

Ett glatt djur som vi kunde använda för att prata om känslan glädje och hur det känns att vara glad. När man arbetar med drama ska man använda sig av och följa ett dramaförlopp och vara medveten om hur man ska leda en dramaövning.

Vi planerade hur vi skulle använda oss utav denna boken och visade upp vissa delar för resten av semiariergruppen. Vi inledde övningen genom att läsa om "Sopp djuren". Vi följde upp genom att sedan ställa öppna frågor till gruppen om hur de trodde Sopp djuren kände sig. Efter några svar om hur de trodde sopp djuren kände sig introducerade jag "sagostenen" för gruppen. Jag försökte att skapa lite magi kring stenen. Jag sade att den var magisk, för att när man håller i den så är det bara den människa som kan prata. Alla andra i ringen ska då sitta och lyssna på vad just detta barn har att säga. Jag berättade att stenen skulle skickas runt i ringen och att när det var deras tur att hålla i stenen så skulle man berätta för resten av gruppen någonting som gjorde de glada. Om man inte kunde tänka på någonting just då så kunde man bara skicka stenen vidare. Barnen ska inte känna sig tvunget att berätta någonting. Samtidigt kan man förbereda dem genom att vänta en stund innan man börjar övningen för att ge alla en chans att fundera på någonting som gör dem glada. En möjlighet för barnen att fundera på vad de skulle säga och en möjlighet för dem att reflektera över någonting som de har upplevt. När alla hade berättat någonting för stenen så var tiden slut för våran grupps framträdande. Vi hade planerat flera saker som skulle kunna vara fortsättningen för detta tema kring känslan glad. Vi skulle sedan dela in gruppen i mindre grupper för att arbeta kring att gestalta känslan glad som sedan skulle spelas upp för resten av gruppen. Gruppen skulle sedan diskutera vad de såg och kände när de såg de andra grupperna spela upp deras gestaltningar av känslan glad. Ännu en möjlighet att reflektera över det som de har gjort och sett. Som avslutning tänkte vi att barnen kunde måla en bild av någonting som gör dem glada. Denna processen skulle kunna dokumenteras från början till slut med hjälp av en iPad som spelade in deras gestaltningar och genom att synliggöra deras målade bilder av känslan glad.

Referenser:

[1] Gunilla Fihn. Dramaworkshop 1, Högskolan i Borås 2016-12-04


Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev, utg.] (2010). Stockholm: Skolverket

Medierat lärande och pedagogisk mångfald

Enligt Kupferberg (2013, s. 15) innebär medierat lärande hur man kan förmedla genom olika medier som till exempel musik, bild och drama och textil. Eller som Fihn [1] sa på föreläsningen, medierat lärande är att sätta ihop olika medier som kan ge möjlighet till lärande. Det kan vara till exempel hur man arangerar ett rum eller på vilket sätt man tar emot barnen på morgonen i förskolan, eller hur man förbereder en aktivitet. Man ska skapa miljöer i förskolan som erbjuder handling och som är meningsfulla. Barnen ska känna sig motiverade, att de har en användbar kunskap och att de har lärt sig någonting.

Någonting som jag tyckte var väldigt intressant som togs upp under föreläsningen var idén om "barnet i centrum". Enligt mig har det här länge varit ett nyckelord inom pedagogiska sammanhang att barnet alltid ska befinna sig i centrum. Men är det verkligen så? Är det genomförbart i verksamheten och är det korrekt? Att ställa barnet  ensamt i centrum kan leda till att man ger barnet för mycket ansvar. Ibland måste man avlasta barnet trots att barnet är kompetent. För i slutänden är vi människor mer lika varandra än vi är olika. Det är viktigt att se gruppen som en helhet med olika individer, än att se gruppen som en samling av olika barn. Det är därför vårt ansvar som pedagoger att se till att skapa en helhet av dessa unika barn, som alla kan bidra med någonting.

Jag anser att kunskap är det man får genom en lärande process. Man ska erbjuda barnen i förskolan flera olika lärprocesser som kan ge barnen nya kunskaper. Barnen kan lära sig i och genom till exempel, musik, bild, drama och textil. De kan lära sig om musik, samtidigt som barnen lär sig om andra ”ämnen” till exempel matematik och språk. Att arbeta med drama kan ge barnen möjlighet att lära sig om sig själv och att lära sig om andra. Att samarbeta och bearbeta känslor, planera, turas om, att resonera och diskutera. Att kunna ta ett steg utifrån sig själv. Einarsson (2013, ss. 126-127) beskriver hur dramapedagogiska övningar kan ge barn fysiska erfarenheter som i sin tur stimulerar kognitiva processer angående sin egen identitet och hur de bemöter andra människor. Hon beskriver också att det som sker i klassrummet under dessa pedagogiska övningar ändrar elevens tankar och deras sätt att agera i olika situationer utanför klassrummet. Detta visar hur arbetet med drama kan leda till ett slags lärande hos barnen. Om man strävar efter en kreativ typ av pedagogik måste man ge barnen utrymme för att hitta problem, lösa problemen och ge dem möjlighet att själva välja. Barnen måste kunna påverka det som sker i förskolan eller förskoleklassen. På så sätt kan de fördjupa sitt lärande (Linge, 2013. s. 169). Man kan säga att lärande har skett när en bestående förändring har hänt. Som Leijon (2013, s. 54) säger ”Jag har tillägnat mig kunskapen och kan använda den i nya situationer”. Hon beskriver hur en kollega kan berätta för henne hur hon ska koka kaffe. Hur det skall går till, teoretisk. Men hon har inte lärt sig detta förens hon har själv kokat kaffe och varit ensamt ansvarig för det. Nästa gång någon ber henne koka kaffe så känner hon sig bekväm med det, för nu vet hon att hon kan. Hon har en ny kunskap. 

Barn utforskar ständigt och försöker att förstå sin omvärld genom att prova nya saker. Både med sina kroppar, på ett fysiskt sätt och med språk, på ett verbalt sätt. Kunskap kan ett fås genom att barn arbetar och leker tillsammans med andra barn, genom interaktion. Kunskap kan också fås genom att barnet och pedagogerna tillsammans utforskar och deltar i samma aktivitet eller lek. För att kunskap ska bli bestående och personlig, måste kunskapen anpassas efter individens eget sätt att tänka. Kunskapen ska transformeras. Detta sker bäst om barnet har hjälp av pedagogisk stimulans. Det stödet och anpassningar som görs hjälper barnet att uppnå sin personliga potential (Linge 2013, s. 159). Linge (2013, s. 160) fortsätter att beskriva hur en lärare bör ställa frågor till elever som inte har svarat. Öppna frågor som kan tolkas på olika sätt. Detta i sin tur utmanar eleven och stimulerar deras kreativa tänkande som i sin tur fördjupar lärandet.

På ett personligt plan vill jag kunna erbjuda barnen jag möter i förskolan och förskoleklassen en varierat kompott av olika medier att lära sig igenom. Det vill säga, musik, bild, drama, textil mm. Jag anser att det gynnar barnens kreativitet när man erbjuder olika inlärningsmetoder. Det som passar ett barn, kanske inte passar ett annat barn. Därför är det viktigt att variera. Som Linge (2013, s. 170) säger, när läraren skapar förutsättningar för kreativitet i undervisningen så stärks även lärarens yrkesmässiga självförtroende att kunna undervisa på flera olika sätt. Så det är positivt för både mig som lärare och positivt för barnen. Sedan är det också viktigt att våga misslyckas, att visa barnen att man vågar prova nya saker som man själv kanske inte riktigt behärskar. Om läraren kan prova och misslyckas, då kanske barnet också vågar att prova och eventuellt misslyckas.

Referens

1. Fihn, Gunilla. Medierat, multimodalt och problembaserat lärande. Högskolan i Borås. 2016-09-08

Kuperferberg, Feiwel (2013) Medierat lärande och pedogogisk teori. I Amhag, L. Kupferberg, F. och Leijon, M. (red.). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. Lund: Studentlitteratur, ss. 15-47

Leijon, Marie (2013) Rummet som resurs för lärande och i lärande. I Amhag, L. Kupferberg, F. och Leijon, M. (red.). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. Lund: Studentlitteratur, ss. 53-70

Linge, Anna (2013) När och hur musikaliskt lärande blir kreativt. . I Amhag, L. Kupferberg, F. och Leijon, M. (red.). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. Lund: Studentlitteratur, ss. 149-170

 

Museer besok i Göteborg

Vi besökte tre museer och fick en minirundvandring i Göteborg. De tre museer vi besökte var Göteborgs konsthall, Göteborgs konstmuseum och Världskulturmuseet. En fråga som ställdes till oss tidigt på dagen var "Vad är konst?" Det var inte lätt att svara på denna frågan!

Rundvandring i Göteborg

Under rundvandringen, det som grep mig mest var historien om Pontus och Göthild Fürstenberg och Fürstenbergska palatset som ligger i Brunnsparken. En historia från 1800 talet.



Fontänen i Brunnsparken, tittade tillbaka mot Fürstenbergska palatset

En sorlig men ändå upplyftande historia om två människor, deras liv och kärlek till konst och varandra. Pontus Fürstenberg var en konstsamlare som bodde på Södra Hamngatan 2, Brunnsparken. Som skulle senare döpas om till Fürstenbergska palatset. Här bodde han och hans fru Göthild, som var väldigt förmögen och erbjöd rum och mat till konstnärer som betalade med sina konstverk. Det var på detta viset och genom att köpa konstverk som deras samling av konstverk blev till. Vi skulle senare på dagen se och lära oss ännu mer om paret Fürstenberg och deras hem i Brunnsparken. Jag tror att genom att berätta för barn, historier om människor och platser så är det lättare att fånga deras uppmärksamhet. Det blir mer verkligt på ett sätt, mindre abstrakt. Jag tror att det är viktigt att försöka fånga barnens intresse genom att skapa en slags magi och mysterier kring människor och platser man besöker. Mats Andersson berättade för oss att vi skulle höra mer om paret och om Fürstenbergska palatset senare på dagen. Bara detta skapade lite magi och man började funderar kring vad det skulle vara för någonting.

Göteborgs konsthall

Vi var på en utställning av Lina Selander som heter "This misery of light". Hon är en svensk konstnär från en förort i Stockholm, Bredäng. Namnet på utställningen väcker känslor och funderingar. Det kändes inte som att det skulle vara den mest upplyftande upplevelsen. Jag hade rätt. Den lämnade mig inte oberörd! Det var en tung och ångestladdad utställning. I flera mörka rum fanns stora projektorer som visade film och bilder på flera olika genomsläppliga dukar. Ett fotomontage som bestod av sammanförda bilder som skapade en ny berättelse. Guiden i museet berättade väldigt lite för oss innan vi gick in. Han sa att det var medvetet eftersom han ville att vi skulle bilda våra egna uppfattningar om det vi såg och det vi upplevde. Vi skulle möta konsten förutsättningslösa. Guiden berättade för oss hur de tar emot barnen från förskolan upp till gymnasiet på utställningen. De yngsta barnen får en rundvisning och sedan får de tid i verkstaden på museet för att arbeta vidare med någoting som finns i utställningen. Det kan vara till exempel att trycka egna låtsas pengar. Det gäller på alla utställningar på museet. Workshopen försöker knyta an till någonting konkret som barnen har sett eller upplevt på utställningen.

Fem meter lång vitrin som innehåller radiografier. Konstnären har låtit uranhaltiga stenar avger sin radioaktiva strålning i en stängd, mörk låda, som har fångats på fotopapper. Fotografier som har skapats helt utan ljus.

"Model of continuation" Filmen vill att betraktaren tar ett kliv tillbaka och observerar sig själv från ett annat perspektiv. Konstnären vill att vi ska utforska hur bilder och tid och olika lager av seendet kan ställas mot varandra.

Jag upplevde utställingen som svår och krävande. Många bilder och filmsekvenser jag såg var hemska och stötande. Saker som jag knappt kunde se på utan att känna ett starkt obehag. Det gör att jag ifrågasätter lämpligheten att ta med en barngrupp i den yngre åldern till denna utställningen. Barn som kanske har svårt att sätta ord på deras känslor och upplevelser. Barn som bär med sig svåra erfarenheter från tidigare och barn som blir stark påverkade av det de ser. Jag har själv barn, mina äldsta två är 6 och 8 år. Jag skulle aldrig ta med dem till denna utställningen och jag skulle inte vara glad om deras förskolor eller skolor gjorde det heller. Bilderna och filmerna som visas är starka och innehåller saker som jag anser är olämpliga för de yngsta barnen. Barn som ännu inte kan resonera och förklara vad de ser och kanske inte kan förstå innebörden av det de ser eller har svårt att bearbeta känslor som uppstår.  Jag skulle vara orolig att barnen skulle må dåligt av det de såg och jag anser att det inte är lämpligt för mig som pedagog att ta med barnen till denna utställningen. Om ett barns föräldrar känner att det skulle passa deras barn så tycker jag att det hade varit att föredra att besöka utställingen på deras egen tid. Men inte som en del av förskolan eller skolan, där barnet inte har något val än att följa med.

Göteborgs konstmuseum

Poseidon med Göteborgs konstmuseum i bakgrunden.

Utsikten från Göteborgs konstmuseums gamla entré. Maffigt!

Jag hade aldrig varit på detta museum tidigare, så det var roligt att besöka det för första gången. Efter detta snabba besök så vill jag gärna åka tillbaka till det en annan dag för en liten längre rundvandring. Tyvärr var tiden knapp och jag fick gå förbi mycket konst som jag hade velat stanna och titta på längre. Det första vi såg när vi kom uppför den långa trappan var ett stort snurrande konstverk som föreställde en poledancer. Den skapades 2010 utav frigolit och gips. Så för sin storlek (sju meter hög!) var den faktisk väldigt lätt och vägde "bara" 80 kilo.

Detta gjorde att jag tänkte tillbaka till en föreläsning i början av terminen. Där vi pratade om hur storlek och vikt kan användas för att utmana barnens sinnen och uppfattningar. Man kan tova ull runt en sten. Någonting som, när man tittar på den ser ut att väga väldigt lite, men när man tar upp den så känner man att den väger mer än man trodde. Samma med detta konstverk. Den är väldigt stor, men trots det så är den väldigt lätt. Någonting som man kan prova och experimentera med tillsammans med barnen. Vad tror de väger mest utav en liten sten och en stor kub frigolit. Utan att först ha känt på dem.

Konst gjort utav garn. Det såg ut som garnbollar. Någonting som många barn i förskolan kan relatera till. Detta kunde användas som inspiration till att skapa någonting utav alla garnbollar som skapas i förskolan. Att göra ett stort gemensamt konstverk hade visat barnen att man kan skapa någoting stort utav flera mindre föremål. Tillsammans blir det mer än när man är ensam. Det kan bidra till en bra gruppkänsla och en känsla av samhörighet när man vet att man har bidragit med någon liten del av någonting större. Att arbeta med många olika material i förskolan är någonting jag ska ta med mig härifrån. Textil, frigolit och gips till exempel. Material som är lättillgängliga och inte dyra.


Höjdpunkten av detta besök var längst upp i museet, där de hade återskapat tre rum från Fürstenbergska palatset. Rummen innehöll målningar från deras palats i Brunnsparken. Konst som skapades på plats och konst som de hade köpt med sin förmögenhet. Att göra denna kopplingen till det man såg och hade hört om tidigare på dagen var väldigt roligt. Nu fick vi se konst som fanns i huset då. Målningar av både Pontus och Göthild Fürstenberg och målningar av hur Brunnsparken såg ut då. På 1800 talet.



Pontus och Göthild Fürstenberg



Ett återskapar rum från Fürstenbergska palatset

En målning som visar hur ett av rummen såg ut inuti Fürstenbergska palatset på 1800

Skulpturen som syns i målningen här ovan står nu i Göteborgs konstmuseum i en utav rummen som har återskapats för att visa hur palatset såg ut då.



En av många målningar från deras kollektion av konstverk





 

Ett annat konstverk som fångade mitt intresse var det av Karl XII av konstnären Gustav Cederström 1878. Det visade hur Karl XII bärs hem över de svensk/norska fjällen efter att ha dött i krig.

Det som gör detta konstverk lite extra intressant och roligt är att det finns inget belägg i historieböckerna att han bars på detta sättet. Han dog i Halden i Norge, väldigt nära den svenska gränsen i söder. Det finns ingen sådan fjällvärld mellan Sverige och Norge i detta området. I verkligheten bars hans kropp i en stängd kista ner till Uddevalla. Ännu mer intressant med detta konstverk är att konstnären har tagit sig friheter och målat in sig själv i målningen. Det är han som går längst fram, hans bror som hjälper till att bära kistan och hans far och son som står vid sidan av vägen och sörjer kungens bortgång. Detta, enligt mig visar hur man som konstnär eller skapare av någoting inte alltid behöver hålla sig till "sanningen" eller verkligheten. När barnen skapar och ritar och målar, ska det inte ställas för många krav på de heller. Om de just då vill rita en katt som har tre svansar och sex ben, så ska man inte försöka att hindra de från att göra det. Barnet har valt att uttrycka sig på detta sättet. Precis som konstnären här ovan har gjort. Han har skapat sin egen bild av verkligheten. Helt medvetet att det inte precis var så det hände i vekligheten. Men det var så han valde att måla bilden. Enligt guiden som visade oss runt, så var själva konstnären, Gustav Cederström, väldigt förtjust i kungen och det var kanske därför han målade in sig själv i bilden, tillsammans med andra viktiga familjemedlemmar. Han skapade sin egen sanning, precis som barnen ska uppmuntras att skapa. Fantasi är någonting som ska uppmuntras. Det är i skolans värld, och i förskoleklassens värld som barnens fantasi behöver begränsas till visa tidpunkter. Om barnen ska lära sig fakta om björn till exempel. Då ska man istället uppmuntra barnen att arbeta utifrån sanningar och inte fantasi. Fantasi kan få sin viktiga plats under andra tillfällen under dagen.

Det har varit ett återkommande tema för mig under denna terminen. Att följa en modell eller inte? Ska man visa barnen målet eller inte? Under min tid i förskoleklassen har jag sett vid många, återkommande tidpunkter hur barnen uppmuntras att följa en modell, eller att målet har visats. Barnen ska lära sig att rita bokstaven "a" till exempel. Eller barnen ska rita en bild av en mus. Vissa barn klarar av uppgiften utan hjälp, medans andra barn blir helt ställda inför uppgiften. "Hur ritar jag en mus?!" Genom att visa på tavlan, ett sätt att måla en mus, så ger man barnet en modell, ett mål och man hjälper detta barnet att lyckas med uppgiften. Barnet får en ökad känsla av självförtroende och den viktigt känslan "jag kan!" Man har hört under utbildingen hur man ska vara väldigt försiktig att ge barnen en bild av hur någonting ska eller kan vara. Barnen ska inte behöva känna en press på sig att prestera på en viss nivå, eller ett krav att behöva återskapa nånting som liknar det jag som pedagog och vuxen har gjort. Men jag upplever att i förskoleklassen så börjar det ställas lite andra krav på barnen. Om uppgiften är att måla en mus. Då kan man inte måla en bild av en bil. Det var inte det uppgiften var just då. Det var inte det som var målet.

Oavsett om jag själv jobbar i förskolan eller i förskoleklassen i framtiden vill jag ta med mig att båda sätt kan vara korrekta. Det ena behöver absolut inte utesluta det andra. Barnen ska absolut uppmuntras att skapa fritt vid vissa tillfällen, men om jag sitter med ett barn som försöker att rita en katt men inte lyckas och man ser att det barnet blir frustrerat och vill kunna rita en katt så det ser ut som en katt. Då ser inte jag något hinder för mig att visa detta barnet hur man kan måla en katt. På så sätt ger man barnet en möjlighet att lyckas med en uppgift och känna en stolthet. För mig är detta viktigare än att aldrig ge en modell.

Världskulturmuseum

Vi besökte en utställning som heter "Tillsammans - upptäck, lek och lär".

Det var väldigt inspirerande och roligt trots att vi var väldigt trötta. Efter alla besök på de andra museerna, kändes det verkligen motiverat att vi också  skulle besöka detta. Det var designat utifrån barnens behov och intresse. Det skulle tilltala en barngrupp på så många olika sätt. Nästan allt var i barnens höjd, det var färgglatt och livligt och med väldigt mycket man kunde påverka själv. Det var en fröjd för alla sinnen! Man skulle ta av sig skorna för att gå in. Skostallet var väldigt roligt och lustfyllt! Många olika fack i olika storleker och i olika höjder. Bara att bestämma vart man skulle ställa sina skor var lite roligt! Golvet i utställningen var väldigt varierat. Vissa ställen var mjuka, andra hårda, andra lite knöliga. Man kunde verkligen uppleva stället med alla sina sinnen. Jag tänkte direkt på de som har nedsatt syn och andra funktionshinder. Att även de kunde uppleva ändringar och skiftningar i golvet. På andra ställen var golvet lätt lutande, jag såg flera mindre barn springa och gå upp och ned för backarna. En rolig utmaning för de minsta barnen. Man kunde klättra över mjuka sittkuddar och krypa ner i mysiga små hörn med en bok. Från golv till tak var det saker att titta och förundras över. Taket var fyllt med intressanta och olika belysningar och föremål. Utställningen hade använt sig av så många olika material man kunde uppleva och känna på. En spännande projektor lyste på väggen och man kunde ställa saker på ett stort ljusbord som sedan projekterades upp på väggen framför. Det var flera barn som stod här och lekte och provade med att placera olika föremål på ljusbordet.

Här kan man se hur mattor hade lagts ut på golvet på vissa ställen. Det var varmt och mjuk att stå här och inbjudandeför barnen att stå kvar där lite längre. Jag tänkte på hur man skulle kunna använda sig av textil i förskolan. Vart man placerar mattor och tyg. Kan man använda flera olika tyger och mattor så att barnen kan uppleva hur det känns att gå och sitta och ligga på olika typ av underlag. Jag upplevde det som väldigt behagligt att gå in där, utan skor och att få gå på mjuka mattor. Det ger en känsla av avkoppling och det kändes helt enkelt mysigt och hemtrevligt. Så lätt det är att också ge barnen dessa upplevelser om man medvetet använder sig av textil i förskolan.

En mysigt bokhörna där barnen kunde sitta och läsa i en liten avskild miljö. Jag tänkte på hur man skulle kunna utforma läshörnen eller myshörnen i förskolan och skolan. Vad är det som gör att ett ställer upplevs som mysigt och inbjudande. Det är ljuset, textilerna som används och positionen, bland annat som kan förvandla ett hörn till ett inbjudande ställe för avkoppling och utforskning. Att kunna krypa upp med hela kroppen, så att hörnet omfamnar en är en väldigt fin känsla. Det känns tryggt och välkommande. Jag vill kunna erbjuda barnen i förskolan ett sådant hörn eller rum.

Speglar uppsatta på en vägg som upplevs annorlunda och olika beroende på vart man står och vart man tittar. Svårt att beskriva och svårt att fånga på bild! Men det gav mig idéer om hur man skulle kunna använda sig av speglar i förskolan. Spännande för barn i alla åldrar. De minsta barnen kan njuta av att se sig själva från olika vinklar och de äldre barnen kan använda speglar för att utforska och lära sig om symmetri till exempel.

 I ett annat rum fanns det en stor skärm visade människor som dansade. Som ni ser på bilden sitter en av dansarna i en rullstol. Ett sätt att försöka visa att dans kan utföras av alla. Alla kan vara inkluderade i dans och rörelse oavsett funktionshinder. Detta påminde mig om någonting som jag hade sett på min VFU. Barnen där tyckte väldigt mycket om att dansa till musik. På fritids så fick barnen möjligheten att dansa till musik och härmade rörelser som de såg på duken. Just Dance heter det och kan hittas gratis på YouTube bland annat. Ett kul och lustfyllt sätt att introducera barn till musik och dans.

Här står min kompis på en mjuk platta på golvet. Det kändes nästan som att stå i mjuk sand eller på en tempurmadrass. Det var en underligt upplevelse. Men man kunde inte låta bli att stå där och känna med fötterna och tårna ganska länge! Återigen, så tänkte jag på de minsta barnen och barnen med andra funktionshinder som kan ha svårt att ta till sig av det visuella. Detta kan upplevas med kroppen på ett väldigt enkelt sätt, utan krav att kunna se eller höra eller läsa någonting. En inkluderande upplevselse. Jag tänkte att man skulle kunna skapa någonting liknade på förskolan. Ett känselrum eller en känselpåse som innehåller olika tyger och föremål som kan kännas med händerna och med kroppen. Hård, mjuk, fluffig, glansig, varm, kall, knopprig och lurvig till exempel.

Under detta trädet kunde man sitta och tittar upp länge. Det var väldigt vackert och rofyllt. Man kunde sitta på en lång mjuk soffa under trädet. Det fanns en skärm där man blev erbjuden att skriva om någonting någon som man saknade. Meddelandet skickades upp till trädet och kunde läsas på en annan skärm på andra sidan rummet. Alla andras meddelanden om saknade hade samlats och kunde tittas på. Ett väldigt fint och rörande inslag. Ett intressant sätt att introducera barnen till att skriva på en skärm för att sedan kunna se direkt att meddelandet skickades till en annan skärm en bit bort.

 

 

 

En mycket givande dag, jag satt på tåget hem och mitt huvud var fyllt med upplevselser och idéer! Jag fick med mig många olika tankar om hur man skulle introducera barn till en utställning. Jag fick också många idéer om hur jag skulle kunna använda mig av saker som jag såg, i förskolan. Hur man kan utforma en miljö i förskolan som erbjuder upplevelser och handling på en meningsfullt sätt. Vad man kan erbjuda barn för aktiviteter och med vilka material.

 

 

 

 

 

 

Hannahs hemliga låda - Ville Val och de andra

Detta inlägg berör kursmålet:

• Självständigt formulera mål, planera, leda, genomföra, utvärdera och dokumentera och kritisk granska ett tematisk arbete där de estetiska arbetsformerna används för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden.
• Utifrån estetiska lärprocesser planera, använda, utvärdera och dokumentera och kritiskt granska ett eget tillverkat didaktiskt material med fokus på barns lärande.

Vad?

Barnen ska lyssna på en bok (Ville Val och de andra - djurramsor från A till Ö). Några utvalda ramsor (E, I och H) ska sjungas till melodin från "Blinka lilla stjärna".  Dessa utvalda ramsor från boken ska delas ut till barnen i klassen som ska sedan arbeta i par. Varje par få E, I eller H att arbeta med. Paren ska måla bilder från boken som sedan ska användas för att dramatisera ramsan som till slut ska spelas in med ipadden.

Varför?

Detta didaktiska material ska ge barnen chansen att arbeta med drama, bild och musik, Samtidigt så ska det hjälpa barnen att utveckla sin fonologiska medvetenhet genom att arbeta med rim och ramsor. Genom att arbeta i par under tillverkningen av sina figurer så lär sig barnen att samarbeta och att lyssna på varandra för att komma fram till ett gemensamt mål. Genom att rita figurer från ramsan lär sig barnen att lyssna på och att tolka en text och att överföra det till egengjorda ritningar och bilder. Genom att sjunga ramsorna så ger jag barnen ytterligare ett sätt att möta samma text. På ett lekfullt och lustfyllt sätt. Processen att rita en bild av ett föremål eller ett djur, färglägga den och sedan klippa ut den är också en viktigt och lärorik process. Barnen lär sig att hantera både pennan och saxen bättre. Genom att spela in deras dramatiseringar med en iPad, dokumenteras deras teater. Det ger barnen ett konkret mål att sträva efter. Filmen kan visas upp för sina föräldrar och de kan själva få nytta och nöje av att se sina egna dramatiseringar och känna sig stolta över det de har åstadkommit själva, i par och som grupp.

I Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016, s. 20) står det att "undervisning syftar till att främja elevernas fantasi och förmåga att lära tillsammans med andra genom lek, rörelse och skapande genom estetiska uttrycksformer samt med utforskande och praktiska arbetssätt." Med detta didaktiska material erbjöd jag barnen att arbeta med de estetiska uttrycksformer, drama, bild och musik. Jag läste boken Ville Val och de andra  - djurramsor från A till Ö. En samling av olika ramsor som rimmade. Det står i Lgr 11 (rev 2016, ss. 20-21) att förskoleklassen ska "...ge dem möjligheter att läsa, lyssna på samt skriva och samtala om såväl skönlitteratur som andra typer av texter och händelser." Jag läste boken och tillsammans med barnen samtalade vi kring vad det var för typ av bok och diskuterade texten mer ingående och koncentrerade på de ord i texten som rimmade.

Det står längre fram i Lgr 11 (rev 2016, s. 22) att barnen ska använda sig av "olika material, redskap och tekniker för att skapa och uttrycka sig", "digitala verktyg för framställning av olika estetiska uttryck" och "rim, ramsor och andra ordlekar" ska vara en del av det centrala innehåll i undervisningen. Genom att barnen fick arbeta med att dramatisera en ramsa med egengjorda figurer fick de möta olika redskap för att genomföra uppgiften. De skulle rita och måla figurer på ett sätt som skulle fungera när man satte de på en pinne. De fick funderar på hur stora de skulle vara, vilka färger skulle användas för att hjälpa andra att se vad det var de hade målat. "Om man målar ekorren lila, kommer publiken att kunna ser att det är en ekorre du har målat?" Man märkte att det var ett nytt sätt för många utav barnen att fundera och tänka på. Om de vill att det skulle se ut som en ekorre gör i verkligheten så var de tvungna att fundera på hur en ekorre faktisk ser ut. Sedan fick barnen möjlighet att spela in deras gestaltning av ramsan med iPadden.

Hur?

Alla barn satt på golvet in en ring på mattan i klassrummet. Jag började aktiviteten genom att ta fram "Hannahs hemliga låda" Vad fanns i den? Det var lite spännande, barnen såg inte vad som fanns i lådan, det skapade lite magi! Jag öppnande lådan och tog fram boken  "Ville Val och de andra"och visade upp den för gruppen. Jag frågade barnen om det var någon som kände igen den. Det var några stycken som kände igen den från sina förskolor. Men de kom inte ihåg vad den handlade om. Jag berättade att det var en stor favorit bland mina barn hemma och att jag hade läst den många gånger och tyckte att det var en rolig bok. Jag läste boken för klassen. Jag var noga med att lägga extra betoning på orden som rimmade i boken för att förtydliga för barnen att det var en bok som innehöll rimmande ramsor. Jag kan boken nästan utantill så det var lätt att läsa. Jag kunde tittar upp ofta och hålla boken på ett sätt så att barnen kunde se bilderna samtidigt som jag läste upp och ner på! När jag hade läst färdigt den så frågade jag barnen om de tyckte att det var någonting speciellt med boken. Det var många som räckte upp sina händer. Det var en bok som rimmade. Sedan frågade jag barnen om de visste vad rim var, och hur de kunde höra om två ord rimmade med varandra. Jag gick sedan tillbaka till boken och läste tre av ramsorna några gånger till. Så barnen skulle bekanta sig mer med dem. E, I och H.

Jag berättade sedan för barnen att jag hade upptäckt att man kunde sjunga dessa ramsor till en melodi som jag trodde de skulle känna igen. Jag nynnade melodin och jag frågade barnen om de kände igen melodin. Det var nästan alla som gjorde det. Det var "Blinka lilla stjärna". Jag sjung för barnen först, gav dem en modell av hur man kunde sjunga ramsorna.  Sedan lärde jag ut dem till barnen, genom att jag sjunga några rader och de härmade mig. Vi sjöng sedan ramsorna tillsammans några gånger. De lärde sig väldigt fort och tyckte att det var kul. Efter sångstunden så berättade jag för barnen vad nästa uppgift var. Det var att spela upp en teater. De skulle arbeta i par och varje par skulle får varsin ramsa att arbeta med. E, I eller H. Sedan skulle de tillsammans rita och måla några saker från ramsan som de kunde sedan tejpa fast på en pinne och använda för att spela en teater. Jag delade upp gruppen, som var 22 stycken den dag, klassen har 25 barn totalt. Det blev tolv par. Tre barn var hemma sjuka den dag. Alla par fick två stora papper som var lite kraftigare än vanligt papper. De fick en kopia av ramsan och bilden som tillhörde ramsan. Barnen satt i sina par vid borden i rummet.

Min handledare, fritidspedagogen som jobbar i klassen och jag satt med barnen och hjälpte dem tolka sina ramsor och bilder.  Bilderna skulle vara stora som de skulle synas bra sedan när vi skulle spela upp en teater med dem. När alla barn hade ritat och klippt ut sina figurer från sina ramsor så tejpades dem fast på en pinne. Då var skoldagen slut för denna dagen. Önskemålet från barnen var att spela teatern med de redan dagen efter, på fredag. Men eftersom min handledare tyvärr var ledig just denna fredag bestämde vi oss för att spela upp teatern med dem på måndag. På fredagen var två av barnen som hade varit sjuka dagen innan, i skolan igen. Då passade jag på att sitta med dem, läste boken för dem och de fick välja en ramsa som de ville arbeta med. De gjorde sina figurer och klippte ut dem och satte fast dem på pinnar. Nu hade alla barn förutom en fått vara med och skapa figurer från en ramsa i boken.

De färdiga figurerna från de tre ramsorna i boken.

På måndag var det dags att spela in teater! Flickan som hade varit sjuk veckan innan och inte hade haft möjlighet att skapa figurer från boken hjälpte mig, tillsammans med två andra barn att måla en ram (en stor bröd kartong från skolans kök) som teatern skulle spelas in i. Ett sätt att göra även henne delaktig i processen. En annan tjej som hade varit med veckan innan och skapat figurer var tyvärr hemma denna dagen. Då kunde denna flickan använda hennes figurer och kunde tillsammans med en annan pojke spelar in deras teater ihop.

Den färdiga ramen!

Innan vi spelade in teatern med iPadden så övade barnen i mindre grupper. Min handledare, fritidspedagogen och jag satt med varsin grupp och hjälpte dem att öva inför föreställningen. Barnen var så ivriga och spända inför att spela upp det för resten av klassen och det skulle till och med filmas. Innan vi började med att spela in barnen gjorde min handledare och jag en liten exempel av hur man kunde spela in teatern och hur man måste hålla upp figurerna högt så de syns bra i ramen. Jag skulle sedan sitter bredvid barnen när de spelade och läsa den ramsa de hade arbetat med. De skulle samtidigt dramatisera ramsan med sina figurer i ramen.

https://youtu.be/1n3xqoD7Aww

https://youtu.be/J-YYJvPxXBM

 https://youtu.be/o207onpJmok

Inspelningen gick jättebra! Alla barn var med, alla tyckte att det var spännande och jag tror att det var en mycket positivt upplevelse för hela gruppen. Jag tror att en av anledningarna till att det gick så bra som det gjorde var för att barnen själva behövde inte synas på bild. De dramatiserade ramsan från bakom bordet och gestaltade de olika figurerna i ramsan med sina egentillverkade figurer på pinnar. De var härligt att se hur koncentrerade barnen var när jag satt där bredvid dem och läste ramsan. De fipplade med sina pinnar och såg till att få upp rätt figuren vid rätt tidpunkt i ramsan. En underbart samarbete mellan barnen som spelade ihop.

Direkt efter vi hade spelat upp teatern så var skoldagen slut. Några barn åkte hem, men för de som var kvar visade jag den inspelade teatern för barnen på en stor duk i klassrummet. De tyckte att det var väldigt roligt, att se sina figurer spela upp en teater och att veta att det var dom som satt bakom bordet och gjorde alla rörelser. Trots att barnen själva inte hördes eller sågs, visste alla vem det var som spelade. Barn har oftast otroligt minne har jag upptäckt! Eftersom jag glömde att skriva i vilken ordning alla spelade upp teatern, så ska vi visa den för gruppen igen nästa vecka, och jag hoppas att barnen känner igen sina figurer. Jag tror de gör det! Så då hoppas jag att alla få chansen att se sin teater på den stora vita duken. Barnens filmer ska sedan läggas ut på Unikum (skolans digitala forum som föräldrarna loggar in på för att ta del av det som händer i skolan och om deras egna barns utveckling). Tillsammans med en beskrivning av vad jag, tillsammans med barnen har gjort under veckornar jag har varit där på VFU.

Utvärdering av det didaktiska materialet

Det var några väldigt intensiva dagar när vi jobbade med detta material. Men absolut positiva och roliga. Det var väldigt lärorikt och jag lärde mig otroligt mycket. Både av det som gick bra och av det som gick mindre bra. Under tiden jag introducerade mitt didaktiska material så satt min handledare med i ringen och antecknade några saker som jag skulle kunna tänka på och reflektera över. När vi diskuterade efteråt hur dagen hade gått var det flera saker som hon tog upp som jag redan själv hade reflekterat över. Jag frågade barnen vid ett tillfälle under introduktionen av aktiviteten "ska vi ta det en gång till?" Jag tänkte omedelbart att så kan man inte säga. Det är istället bättre att säga "nu tar vi det en gång till!" En annan sak som jag själv funderade på innan jag läste boken var hur jag skulle förhålla mig till ord i boken som var lite svårare. Jag tänkte innan att det skulle störa för mycket om jag stannade upp för ofta för att förklara ord. Efter jag hade diskuterat detta med min handledare så kom jag fram till att det är  bättre att stanna upp och pausa än att läsa ord som barnen inte förstår. Någonting jag tar till mig för framtiden.

Någonting jag upptäckte under tillverkningen av dessa figurer från ramsan var att barnen var fortfarande lite osäkra på hur de skulle användas sedan. Hur teatern skulle gå till. Jag hade behövt att vara mer tydlig från början och kanske visat upp en modell av hur dessa figurer skulle kunna se ut. Jag hade kunnat göra några figurer själv och tejpat fast de på en pinne. Jag tror detta hade underlättat mycket för många. Att kunna se ett tydligt konkret mål framför sig. Någonting att sträva efter.

Jag upptäckte också att det försvårade för många barn att ha bilderna från ramsan framför sig när de själv ritade och målade. Många försökte att rita av bilderna eller blev oroliga för att de inte kunde rita en sån fin ekorre som fanns i boken. Istället hade jag kunnat bara dela ut texten till barnen, som en pedagog kunde läsa om barnen hade svårt att komma ihåg just deras ramsa. Då hade barnen kunnat använda sig mer av sina egna inre bilder av hur en ekorre eller en katt kan se ut, istället för att försöka rita av ekorren som den såg ut i boken. Någonting jag tar med mig om jag skulle göra en liknande aktivitet igen i framtiden. Det var en bra övning med saxen också. Jag märkte att flera av barnen tyckte att det var svårt att klippa ut sina bilder. Några av barnen fick lite hjälp och andra barn lite tips om hur man skulle kunna klippa ut den lite lättare. Att arbeta med saxen är någonting som behöver tränas på vidare. Min handledare berättade om klippövningar som klassen gör ibland. Det utvecklar barnens finmotoriska rörelser.

Jag fick mycket positiv feedback från barnen, flera av barnen kom upp till mig efter vid hade tillverkat figurerna och efter vi hade dramatiserat ramsorna och sa att de tyckte mina arbetspass var jätteroliga. Det kändes otroligt roligt att höra det från barnen själva. Att jag hade träffat rätt. Jag kände själv att det blev en väldigt lyckad aktivitet och materialet skulle jag lätt kunna tänka mig att använda igen i framriden. Hela konceptet kan göras om och ändras utifrån barnens ålder och färdigheter. Min handledare berättade för mig dagen efter att hon hade hört ett av barnen i gruppen berätta för sin mamma när han hämtades hur de hade spelat teater. Han hade aldrig fått spela teater tidigare och tyckte att det var så roligt! Tyvärr, tog jag inte så många bilder av barnen under tiden de ritade och tillverkade. Det hade varit roligt att dokumentera processen lite bättre. Jag hade planerat att ta flera kort på barnen som ritade, målade, klippte och tejpade. Men eftersom jag var väldigt involverad i processen hade jag svårt att gå ifrån, att kliva tillbaka och ta kort. Det kändes som jag aldrig hittade en bra tidpunkt att göra det. Samtidigt så är jag medveten hur viktigt det är med pedagogisk dokumentation. En svår balans upptäckte jag. Att bryta min delaktighet i processen för att ta kort, eller att vara 100% närvarande för barnen under processen.

Referenser: 

Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016) Skolverket: Stockholm.

Hannahs hemliga låda - Rimkort spelet

Detta inlägg berör kursmålet:

• Självständigt formulera mål, planera, leda, genomföra, utvärdera och dokumentera och kritisk granska ett tematisk arbete där de estetiska arbetsformerna används för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden.
• Utifrån estetiska lärprocesser planera, använda, utvärdera och dokumentera och kritiskt granska ett eget tillverkat didaktiskt material med fokus på barns lärande.

Vad?

Jag hade tillverkat 29 par rimkort som kunde pusslas ihop. Rimspelet gick ut på att barnen skulle para ihop kortet som de hade framför sig med ett kort som låg i mitten av ringen på mattan. Det var en helgrupps aktivitet.

Varför?

Denna aktivitet var en fortsättning av det didaktiska material som jag hade redan genomfört med barngruppen om Ville Val och de andra. Jag ville utveckla detta kring rim och utmana barnen vidare att lyssna efter ord som rimmar med varandra. Barnens fonologiska medvetehet utvecklas genom att arbeta med rim. Genom att själv lista ut vilket kort det var som rimmade med sitt eget kort och genom observera när andra löste samma uppgifter. Barnen kunde lära genom varandra. Materialet krävde också att barnen lyssnade och följde instruktioner. Att vänta på sin tur och att vara uppmärksam genom hela aktivitetet. 

I Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016, s. 21) står det att "undervisning ska behandla följande centrala innehåll. Rim, ramsor och andra ordlekar. Bokstäver och andra symboler för att förmedla budskap". Detta didaktiska material ger barnen möjlighet att möta rim och bokstäver tillsammans med andra. Lgr 11 (rev. 2016, s. 20) vidare förklarar hur "undervisning ska uppmuntrar och utmana eleverna att pröva egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling. Därigenom ska eleverna ges möjlighet att utveckla kreativitet, nyfikenhet och tilltro till sin egen förmåga". Med detta didaktiska material få barnen själva lösa en uppgift på egen hand, de skulle para ihop sitt kort med kortet som hade en bild som rimmade med det de hade på sitt eget kort. De skulle lösa ett problem/uppgift. De barn som behövde hjälp kunde själva välja en kompis som skulle hjälpa de att lösa uppgiften. På så sätt kunde alla barn i gruppen klara av uppgiften och känna att de hade lyckats.

Hur?

Jag satt med klassen i en ring på mattan. Barnen hade redan märkt att jag hade min "hemliga låda" med mig och flera barn kommenterade att lådan var med och undrade vad vi skulle göra. Jag kände att jag hade börjat att skapa denna magi och spänning som jag hade hoppats på att skapa kring lådan. Jag öppnade lådan och tog fram ett papper och introducerade mitt didaktiska material genom att läsa upp dessa ord i grupper om tre. Barnen lyssnade efter vilka två ord det var som rimmade med varandra. Detta klarade många av barnen av. Det som verkade mest klurigt var loppa - mygga - soppa. Troligen för att alla ord slutade på "a". Jag förklarade för barnen att det krävs mer än att bara sista bokstaven är samma för att säga att två ord rimmar med varandra.



Efter jag hade gett barnen dessa ord att lyssna på pratade jag om nonsensrim och hur man kan rimma med ord som är nonsens. Vad är en nonsensord? Jag gav de ett exempel, sill och frågade om barnen kunde kommer på flera ord, både riktiga ord och nonsens ord som rimmade på sill. Jag gav de flera ord, paket, hus och flagga. Efter barnen hade fått provar på att rimmar med dessa ord så introducerade jag mitt rimspel för gruppen. Jag tog fram den "hemliga lådan'' igen och tog ut två buntar med kort, de barn som satt nära mig var väldigt nyfikna och försökte att se vad som fanns i lådan. Det fanns andra kort som jag skulle använda vid ett senare tillfälle, att se att det fanns flera saker som jag inte plockade fram just då också bidrog till att skapa denna magi och spänning. "Vad kommer fram ur lådan idag?! Vad väljer Hannah nästa gång?!"

Jag tog ena bunten rimkort och delade ut de så att alla barn fick varsitt kort framför sig. Jag uppmanade de att inte vända på kortet tills jag sa att de skulle. Det var inte lätt att låta bli märkte jag! Den andra bunten med kort spred jag ut på golvet i mitten av ringen. Då satte jag mig ner igen och berättade att alla fick vända på sina kort och kolla vad det var på kortet. Jag förklarade spelet för barnen, att de hade en pusselbit framför sig med ett ord på och den andra delen av deras pusselbit låg någonstans på golvet i mitten av ringen. Med ett ord som rimmade med ordet och bilden de hade på sin pusselbit. Jag bad min handledare börja med att ta upp ett kort i mitten av ringen, visa den för gruppen och säga vad det var på kortet. Barnen tittade på sina kort för att se om de hade ett ord som rimmade med ordet som min handledare visade i mitten av ringen. Det barnet som hade kortet, fick sedan kortet, pusslade ihop de och sedan var det deras tur att vända på ett kort på golvet. Till slut hade alla hittat paret till sitt kort och spelet var klart. Jag bad alla att lägga sina kort i mitten av ringen i två högar, en hög med kort där det stod "rim" på baksidan och ett annat hög med kort där det stod "kort" på baksidan. Ett bra och tydligt avslut till aktiviteten kände jag.

Utvärdering

Som med allting man gör för första gången så kunde vissa delar av denna aktivitet ha varit lite bättre. Det var ganska stimmigt i början av aktiviteten, barnen hade fått varsitt kort och det var svårt att låta de vara kvar på mattan som jag hade bett de att göra, barnen pratade högt med varandra och det var stundtals svårt att få de att lyssna på mig och följa mina instruktioner. Flera gånger pratade jag över barnen. Det hade varit bättre om jag hade väntat på att barnen var tysta innan jag började att förklara och berätta vad de skulle göra. Att säga högt och tydligt "Nu får jag vänta tills alla lyssnar!" För att visar tydligt att jag väntade på dem. Det funkar aldrig att försöka prata över barnen och förklara någonting när inte alla är tysta och lyssnar. Jag upptäckte under spelet att det fanns ett par kort där det rådde osäkerhet om vad bilden på kortet föreställde. Det var ett kort med en kanin på, med barnen var lite osäkra på om det var en kanin eller en hare (på alla kort stod det också vad det var på bilden, men det är inte alla barn som är läskunniga ännu). Ett annat kort var det är tröja på, en pojke trodde det var en skjorta. Det hade varit bra att gå runt ringen först och be alla barn visa upp sitt kort för mig och de andra och berätta vad det var på kortet. Så vi kunde redan där, lösa några oklarheter!

Jag tyckte spelet gick väldigt bra, alla barn var aktiva och delaktiga och kunde hjälpa varandra. Jag tror det var en rolig upplevelse för barnen, och jag vet att det var ett nytt sätt för de att arbeta med rim. Efter spelet hade avslutats var det dags för en avslappningsövning. Barn låg på sina ryggar på mattan och lyssnade på lugnande musik en stund. Min handledare frågade barnen vad de tyckte hade varit roligaste den dag. Det var många som sa att mitt rimspel var det roligaste. Möjligtvis för att det var det de mindes bäst, för att det hände precis innan, men jag tar till mig det ändå!

Veckan efter gjorde jag samma spel igen. Denna gången bad jag alla barn kolla på sina kort innan vi började att berätta för alla vad det var på kortet. Genomgången av spelet gick till på samma sätt som första gången och jag märkte att barnen hade kommit ihåg många av de ord som rimmade med varandra. De visste vad de skulle göra och det blev väldigt lyckat. Denna gången bad jag också barnen att läsa upp sina rimmande par som ett avslut till aktiviteten.

Referenser:

Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016) Skolverket: Stockholm.

Hannah's hemliga låda - Fonologisk medvetenhet

Detta inlägg berör kursmålet:

• Självständigt formulera mål, planera, leda, genomföra, utvärdera och dokumentera och kritisk granska ett tematisk arbete där de estetiska arbetsformerna används för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden.
• Utifrån estetiska lärprocesser planera, använda, utvärdera och dokumentera och kritiskt granska ett eget tillverkat didaktiskt material med fokus på barns lärande.

Vad?

Jag har tillverkat olika uppsättningar med kort där målet är att barnens fonologiska medvetenhet ska utvecklas.

 

Med de lila korten ska barnen, i par, bestämma bokstaven på vad det som finns på bilden börjar på. Med de blåa korten ska barnen, i par, bestämma bokstaven på vad det som finns på bilden slutar på. Med de gröna korten ska barnen, i par, bestämma vilket ord (som bilderna föreställer) som är längst. Med de röda korten ska barnen bestämma hur många stavelser ordet har. Varje par får varsin klädnypa att sätta fast på kortet vid den bokstav eller bild som de tror är det rätta. En helklass aktivitet som görs i en ring på mattan. Jag bestämde vem som skulle arbeta med vem i gruppen.

Varför?

Detta didaktiska material ger barnen chansen att utveckla sin fonologiska medvetenhet. Barnen lär sig genom att diskutera och samarbeta med en kompis. Förklara varför de tycker att det är  till exempel "g" som är svaret och lyssnar på någon annan som resonerar. Det står i Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016, s 20) att "undervisning ska ge eleverna möjlighet att utveckla goda kamratrelationer samt känna tillhörighet och trygghet i elevgruppen. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla och pröva sin identitet och sina uppfattningar i möte och samspel med andra." Denna aktivitet ger barnen möjligheten att arbeta tillsammans med en klasskamrat och kan hjälpa till att utveckla bra relationer mellan barnen. Särskilt om barnet arbetar med ett barn som de kanske inte så ofta väljer själv att leka eller jobba tillsammans med. Det var inte alltid att båda barnen i paret var överens om vilket svar som var det rätta. Det gällde att förklara och resonera och lyssna på någon annan som tyckte någonting annat än sig själv. Det står i Lgr 2011 (rev, 2016, s. 20) att "därigenom ska eleverna ges förutsättningar att utveckla tilltro till sig själva samt sin förmåga och att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt". Det blev aldrig någon konflikt under aktiviteten. Men det erbjöd barnen en trygg arena för att argumenterar för sin sak och ta till sig det de andra sade. Barnen kunde känna en stolthet att de hade lyckats och att tillsammans i paret hade de lyckats. De gånger barnen hade valt fel ord som svar, så var det inte på en individuell nivå. Det kan kännas tryggare för barnet att "misslyckas" tillsammans med ett annat barn, så man inte känner att man står där ensam med sitt fel svar. Det står också i Lgr 2011 (rev. 2016, s. 22) att "undervisning ska behandla centrala innehåll. Bokstäver och andra symboler för att förmedla budskap". Denna aktivitet ger barnen möjlighet att möta ord, bokstäver och bokstavljud på flera olika sätt.

Hur?

Vid ett tillfälle använde jag korten "Börjar på?" och "Slutar på?". Vid ett annat tillfälle använde jag mig av korten "Vilket ord är längst?" och vid ett annat tillfälle använde jag mig av korten "Hur många stavelser. Den sistnämnda var en mer omfattande aktivitet. Vid alla tillfällen satt klassen i en ring på mattan. Jag introducerade tillfället med en liten introduktion. Jag frågade klassen om de kunde höra vilken bokstav olika saker började på och slutade på, om de kunde höra vilket ord som var längst och hur många stavelser ett ord hade. Lite för att se på vilken nivå barnen var och hur mycket de kunde sedan tidigare. Det verkade som att stora delar av klassen var ganska bekväma med vilken bokstav ett ord började på. Lite svårare var det att höra vilken bokstav ordet slutade på. Jag frågade också om barnen kunde höra vilken ord var längst när jag gav de några exempel.

När det gällde att arbeta med "Hur många stavelser?" korten hade jag en längre genomgång på vad det betyder att lyssna på och höra stavelser i ett ord. Jag hade en "ägg" maracas i min hemliga låda som jag använde mig av för att hjälpa barnen att höra stavelser i olika ord. Jag frågade först om det var någon i gruppen som visst vad en stavelse var, eller om de visste hur man kunde räkna stavelser i ett ord. Jag fick lite olika svar med det verkade som att det var ett nytt ord för barnen. Min handledare berättade för mig innan att de hade vid något tillfälle tidigare klappat sina namn. Men att de inte hade byggt vidare på detta med stavelser vid detta tillfället eller använt sig av ordet "stavelser". Jag sa mitt namn samtidigt som jag skakade i ägget. Hannah. Två skakningar av ägget. Två stavelser. Jag sa namnen på de andra pedagogerna i rummet och skakade ägget samtidigt och sa hur många stavelser deras namn hade. Sedan gick jag runt ringen och bad alla barn att klappa sitt namn. Det var inte alla barn som lyckades klappa rätt antal stavelser så jag hjälpte till med mitt ägg så de ser och hör hur många stavelser deras namn innehöll. Sedan tog jag några andra exempel av föremål som fanns omkring oss i klassrummet. Bord, fönster, stol, matta osv...

Innan jag delade upp gruppen i par visade jag alla hur korten såg ut och förklarade vad de skulle göra. Sedan delade jag ut kort och en klädnypa till alla par. När alla par hade valt det svaret som de trodde var rätt gick vi ringen runt och jag frågade barnen om de kunde visa sitt kort för gruppen och berätta vilken bokstav, siffra eller ord de hade valt. Där det blev fel svar, hjälpte jag till så att barnen kunde svara rätt, genom att repetera ordet eller orden eller genom att klappa ordet. De kunde också ta hjälp av en kompis som kunde hjälpa de att svara rätt. När alla hade svarat bad jag barnen samla ihop korten genom att skicka runt högen i ringen. Det var ett genomtänkt sätt att hjälpa barnen att utveckla sina finmotoriska färdigheter, genom att hålla ordning på en växande hög med glansiga halkiga kort! Barnen hade då bara klädnyporna kvar framför sig. Jag bestämde att samla dessa på ett roligt och lärorikt sätt. Jag hade målat alla klädnypor i olika färger. Jag frågade om det var någon som kunde regnbågens färger och i vilken ordning de kom. Sedan skulle alla barn som hade röda klädnypor lägga de först, sedan orange osv så det bildades en regnbåge i mitten av ringen. Jag tycker det viktigt att avslutandet av en aktivitet också är genomtänkt, lärorik och rolig.

När det gäller avslutningen av "Hur många stavelser?" aktiviteten utvecklade jag det lite mer för att få in lite matematik också. Jag bad alla barn klappa sina namn igen för att påminna de hur många stavelser deras namn hade. Jag sade att vi skulle göra en "undersökning". Innan jag gick vidare frågade jag gruppen om de visste vad en undersökning var. Ett barn sa att det var någonting som man gjorde hos doktorn. Ja, det var rätt! Men att vi inte skulle göra en sådan undersökning! Vi skulle ta reda på någonting.

Jag lade fyra lappar på mitten av mattan och en hög med kaplastavar. En och en fick gå in i ringen, ta en kapla stav och lägga den över den siffra som stämde med antalet stavelser i sina namn. Man kunde sedan se vilket antal stavelser som var mest vanligt i klassen. En pojke sa att det var 20 kapla stavar över 2 lappen. Jag frågade hur han kunde ser att det var 20. Han sa att det var "5 plus 5 plus 5 plus 5". Alldeles riktigt. Min handledare frågade honom om han flyttar på kaplastavarna på ett sätt för att visa att det  är 5+5+5+5. Utan att flyttar de från sin rad. Han satt där vid raden en liten stund och provade olika sätt att lösa det på. Sedan fick han ta hjälp av en kompis som kanske kunde hjälpa honom. Det gjorde de tills slut genom att flytta de närmare varandra i grupper om fem. Ett tillfälle att synliggöra matematik i vardagen, med leksaker som används dagligen för andra ändamål. Barnen fick räkna, fundera och kunde sedan avgöra vilket antal stavelser var mest vanligt, nästan mest vanligt och mest ovanligt osv. Under sångstunden som hade varit i skolan veckan tidigare hade barnen lärt sig en ramsa om de olika månaderna och de tillhörande tecknen för alla månader. Jag avslutade denna aktivitet genom att teckna en månad. Alla barn som var född i denna månad skulle hämta en kaplastav och lägga den i kaplastavslådan igen. Ett sätt att koppla ihop olika delar av barnens vardag och kunskap. Ett roligt, kontrollerat och lärorikt avslut till denna aktivitet också.

Vid ett senare tillfälle, när barnen hade fått arbeta med alla olika kort "Börjar på?", "Slutar på?", "Vilket ord är längst?" och "Hur många stavelser?" lade jag ut alla kort i mitten av ringen upp och ner på. Jag bad ett barn i alla par väljer ett kort från mitten. Innan de vände på sina kort gick jag igenom vad då alla olika färger på korten betydde. Att de röda var "Hur många stavelser?" osv. För att påminna barnen vad det var som var uppgiften med de olika korten. Jag upptäckte att barnen tyckte att detta var väldigt roligt, de fick nu välja korten själva. Jag kunde ha gjort denna aktivitet flera gånger men tiden räckte inte till!

Utvärdering

Dessa aktiviteter var roliga att genomföra och jag kände att barnen var med hela tiden, att de var aktiva och att de också upplevde aktiviteterna som roliga. Det var väldigt roligt att titta ut över gruppen när de arbetade i par för att lösa uppgiften. Det var mycket prat och funderingar och räknande och ljudande av ord. Det var väldigt givande att arbeta på detta viset upptäckte jag, även de barn som inte hade kommit lika långt med sitt läsande och fonologiska medvetenhet kunde lyckas med uppgiften eftersom de jobbade i par. Vissa par behövde lite extra stöttning av en pedagog, men de flesta par kunde tillsammans komma fram till ett svar. Inte alltid det rätta svaret, men de hade samarbetet och kommit överens om ett svar som både var nöjda med. Återigen, måste jag blir bättre på att inte prata samtidigt som barnen fortfarande pratar med varandra. Jag måste vänta tills jag har fått allas uppmärksamhet innan jag förklarar vidare eller ställer en fråga. Jag hade också kunnat gå igenom korten som alla par hade fått först, för att dubbelkolla att alla visste vad de hade på sina kort ifall det fanns några oklarheter eller funderingar.

Det är absolut ett didaktisk material som jag ska och vill använda mig av i framtiden. Jag tror att det skulle kunna användas med de äldste barnen i förskolan och kan säkert göras om för att kunna används med även mindre barn. Att bara visa bilderna och fråga barnen vad det är på kortet till exempel. Vilka kort är det djur på? Vilka kort är det mat på? Tror de att trädet eller plommonen är tyngst? Ett flexibelt och mångsidigt material.

Under mina sista fältdagar hade barnen fått en uppgift i sina arbetsbok om att lyssna efter de längsta orden. Det fanns två bilder. En trappa och en tupp till exempel. Barnen skulle ringer in bilden av det som hade det längsta ordet. Jag hörde två pojkar som satt bredvid varandra resonera. Ena pojken satt och klappade orden. Den andra pojken sa "Nej! Det är inte hur många stavelser ordet har, den är hur långt ordet är!" Jag satt och log lite, det var härligt att se och höra barnen arbeta och resonera tillsammans på detta viset. Precis som de hade gjort under mina andra didaktiska aktiviteter.
Det var också roligt att höra ett barn använda sig av ordet "stavelser" som var ett nytt ord för honom och som han hade lärt sig bara veckan innan. Det var en liten bekräftelse för mig att barnen hade verkligen lyssnat och tagit till sig av det vi hade gjort tillsammans. Åtminstone denna pojken hade utvecklat sitt ordförråd, sina kunskaper kring ord och sin förståelse av hur ord är uppbyggda.

Referenser:

Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (rev. 2016) Skolverket: Stockholm.