VFU uppföljning

Idag presenterade vi vårat didaktiska material för de andra i våran klass. Först presenterade vi i mindre grupper. Sedan gick vi runt till de andra grupperna för att ta del av deras didaktiska material. Där berättade de kort om vad de hade gjort och hur det togs emot av barngruppen. Vi kunde ta kort som vi själva kan använda som inspiration.

Jag med mitt didaktiska material på VFU uppfölningen

Det var roligt att visa vad jag hade gjort och få lite feedback och frågor kring mitt material. Det var också väldigt givande att se hur andra hade utformat sina didaktiska material och hur de hade planerat, genomfört och utvärderat deras aktiviteter och material. Jag fick många idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra ute i förskolan och i förskolklassen längre fram i min karriär som förskollärare. Jag tog många kort som jag kan använda som inspiration när jag själv planerar aktiviteter och temaarbete. Det jag tar med mig är hur mycket man kan göra och hur mycket man kan utveckla en idé så man får med så många olika ämnen och områden som möjligt. Språk, matematik, bild, musik, textil, drama osv. Flera hade valt temat "känslor" som utgångspunkt för deras didaktiska material. Ett evigt aktuellt tema, särskilt nu på höstterminen i förskoleklasserna. Där gruppen ska sammansvetsas. Andra hade valt att fokusera på språk och geometri till exempel. Igen, aktuella ämnen i förskoleklassen, där majoriteten av studenter hade varit på sin senaste VFU. Nedan finns ett axplock av de olika didaktiska material som presenterades under dagen.

Temat känslor.



Vävning med plastpåsar, tidningspapper och tygtrasor.

Uppdragslådan med Trulle och Trulsa.

Ett didaktisk material kring Petter och hans fyra getter, med olika uppdrag kring drama, TAKK och bild.

Värdegrunden var utgångspunkten i detta didaktiska material.




Bornholms modellen var inspiration till detta material



Ett spel med olika frågor och uppdrag kring säkerheten i trafiken

Museer besok i Göteborg

Vi besökte tre museer och fick en minirundvandring i Göteborg. De tre museer vi besökte var Göteborgs konsthall, Göteborgs konstmuseum och Världskulturmuseet. En fråga som ställdes till oss tidigt på dagen var "Vad är konst?" Det var inte lätt att svara på denna frågan!

Rundvandring i Göteborg

Under rundvandringen, det som grep mig mest var historien om Pontus och Göthild Fürstenberg och Fürstenbergska palatset som ligger i Brunnsparken. En historia från 1800 talet.



Fontänen i Brunnsparken, tittade tillbaka mot Fürstenbergska palatset

En sorlig men ändå upplyftande historia om två människor, deras liv och kärlek till konst och varandra. Pontus Fürstenberg var en konstsamlare som bodde på Södra Hamngatan 2, Brunnsparken. Som skulle senare döpas om till Fürstenbergska palatset. Här bodde han och hans fru Göthild, som var väldigt förmögen och erbjöd rum och mat till konstnärer som betalade med sina konstverk. Det var på detta viset och genom att köpa konstverk som deras samling av konstverk blev till. Vi skulle senare på dagen se och lära oss ännu mer om paret Fürstenberg och deras hem i Brunnsparken. Jag tror att genom att berätta för barn, historier om människor och platser så är det lättare att fånga deras uppmärksamhet. Det blir mer verkligt på ett sätt, mindre abstrakt. Jag tror att det är viktigt att försöka fånga barnens intresse genom att skapa en slags magi och mysterier kring människor och platser man besöker. Mats Andersson berättade för oss att vi skulle höra mer om paret och om Fürstenbergska palatset senare på dagen. Bara detta skapade lite magi och man började funderar kring vad det skulle vara för någonting.

Göteborgs konsthall

Vi var på en utställning av Lina Selander som heter "This misery of light". Hon är en svensk konstnär från en förort i Stockholm, Bredäng. Namnet på utställningen väcker känslor och funderingar. Det kändes inte som att det skulle vara den mest upplyftande upplevelsen. Jag hade rätt. Den lämnade mig inte oberörd! Det var en tung och ångestladdad utställning. I flera mörka rum fanns stora projektorer som visade film och bilder på flera olika genomsläppliga dukar. Ett fotomontage som bestod av sammanförda bilder som skapade en ny berättelse. Guiden i museet berättade väldigt lite för oss innan vi gick in. Han sa att det var medvetet eftersom han ville att vi skulle bilda våra egna uppfattningar om det vi såg och det vi upplevde. Vi skulle möta konsten förutsättningslösa. Guiden berättade för oss hur de tar emot barnen från förskolan upp till gymnasiet på utställningen. De yngsta barnen får en rundvisning och sedan får de tid i verkstaden på museet för att arbeta vidare med någoting som finns i utställningen. Det kan vara till exempel att trycka egna låtsas pengar. Det gäller på alla utställningar på museet. Workshopen försöker knyta an till någonting konkret som barnen har sett eller upplevt på utställningen.

Fem meter lång vitrin som innehåller radiografier. Konstnären har låtit uranhaltiga stenar avger sin radioaktiva strålning i en stängd, mörk låda, som har fångats på fotopapper. Fotografier som har skapats helt utan ljus.

"Model of continuation" Filmen vill att betraktaren tar ett kliv tillbaka och observerar sig själv från ett annat perspektiv. Konstnären vill att vi ska utforska hur bilder och tid och olika lager av seendet kan ställas mot varandra.

Jag upplevde utställingen som svår och krävande. Många bilder och filmsekvenser jag såg var hemska och stötande. Saker som jag knappt kunde se på utan att känna ett starkt obehag. Det gör att jag ifrågasätter lämpligheten att ta med en barngrupp i den yngre åldern till denna utställningen. Barn som kanske har svårt att sätta ord på deras känslor och upplevelser. Barn som bär med sig svåra erfarenheter från tidigare och barn som blir stark påverkade av det de ser. Jag har själv barn, mina äldsta två är 6 och 8 år. Jag skulle aldrig ta med dem till denna utställningen och jag skulle inte vara glad om deras förskolor eller skolor gjorde det heller. Bilderna och filmerna som visas är starka och innehåller saker som jag anser är olämpliga för de yngsta barnen. Barn som ännu inte kan resonera och förklara vad de ser och kanske inte kan förstå innebörden av det de ser eller har svårt att bearbeta känslor som uppstår.  Jag skulle vara orolig att barnen skulle må dåligt av det de såg och jag anser att det inte är lämpligt för mig som pedagog att ta med barnen till denna utställningen. Om ett barns föräldrar känner att det skulle passa deras barn så tycker jag att det hade varit att föredra att besöka utställingen på deras egen tid. Men inte som en del av förskolan eller skolan, där barnet inte har något val än att följa med.

Göteborgs konstmuseum

Poseidon med Göteborgs konstmuseum i bakgrunden.

Utsikten från Göteborgs konstmuseums gamla entré. Maffigt!

Jag hade aldrig varit på detta museum tidigare, så det var roligt att besöka det för första gången. Efter detta snabba besök så vill jag gärna åka tillbaka till det en annan dag för en liten längre rundvandring. Tyvärr var tiden knapp och jag fick gå förbi mycket konst som jag hade velat stanna och titta på längre. Det första vi såg när vi kom uppför den långa trappan var ett stort snurrande konstverk som föreställde en poledancer. Den skapades 2010 utav frigolit och gips. Så för sin storlek (sju meter hög!) var den faktisk väldigt lätt och vägde "bara" 80 kilo.

Detta gjorde att jag tänkte tillbaka till en föreläsning i början av terminen. Där vi pratade om hur storlek och vikt kan användas för att utmana barnens sinnen och uppfattningar. Man kan tova ull runt en sten. Någonting som, när man tittar på den ser ut att väga väldigt lite, men när man tar upp den så känner man att den väger mer än man trodde. Samma med detta konstverk. Den är väldigt stor, men trots det så är den väldigt lätt. Någonting som man kan prova och experimentera med tillsammans med barnen. Vad tror de väger mest utav en liten sten och en stor kub frigolit. Utan att först ha känt på dem.

Konst gjort utav garn. Det såg ut som garnbollar. Någonting som många barn i förskolan kan relatera till. Detta kunde användas som inspiration till att skapa någonting utav alla garnbollar som skapas i förskolan. Att göra ett stort gemensamt konstverk hade visat barnen att man kan skapa någoting stort utav flera mindre föremål. Tillsammans blir det mer än när man är ensam. Det kan bidra till en bra gruppkänsla och en känsla av samhörighet när man vet att man har bidragit med någon liten del av någonting större. Att arbeta med många olika material i förskolan är någonting jag ska ta med mig härifrån. Textil, frigolit och gips till exempel. Material som är lättillgängliga och inte dyra.


Höjdpunkten av detta besök var längst upp i museet, där de hade återskapat tre rum från Fürstenbergska palatset. Rummen innehöll målningar från deras palats i Brunnsparken. Konst som skapades på plats och konst som de hade köpt med sin förmögenhet. Att göra denna kopplingen till det man såg och hade hört om tidigare på dagen var väldigt roligt. Nu fick vi se konst som fanns i huset då. Målningar av både Pontus och Göthild Fürstenberg och målningar av hur Brunnsparken såg ut då. På 1800 talet.



Pontus och Göthild Fürstenberg



Ett återskapar rum från Fürstenbergska palatset

En målning som visar hur ett av rummen såg ut inuti Fürstenbergska palatset på 1800

Skulpturen som syns i målningen här ovan står nu i Göteborgs konstmuseum i en utav rummen som har återskapats för att visa hur palatset såg ut då.



En av många målningar från deras kollektion av konstverk





 

Ett annat konstverk som fångade mitt intresse var det av Karl XII av konstnären Gustav Cederström 1878. Det visade hur Karl XII bärs hem över de svensk/norska fjällen efter att ha dött i krig.

Det som gör detta konstverk lite extra intressant och roligt är att det finns inget belägg i historieböckerna att han bars på detta sättet. Han dog i Halden i Norge, väldigt nära den svenska gränsen i söder. Det finns ingen sådan fjällvärld mellan Sverige och Norge i detta området. I verkligheten bars hans kropp i en stängd kista ner till Uddevalla. Ännu mer intressant med detta konstverk är att konstnären har tagit sig friheter och målat in sig själv i målningen. Det är han som går längst fram, hans bror som hjälper till att bära kistan och hans far och son som står vid sidan av vägen och sörjer kungens bortgång. Detta, enligt mig visar hur man som konstnär eller skapare av någoting inte alltid behöver hålla sig till "sanningen" eller verkligheten. När barnen skapar och ritar och målar, ska det inte ställas för många krav på de heller. Om de just då vill rita en katt som har tre svansar och sex ben, så ska man inte försöka att hindra de från att göra det. Barnet har valt att uttrycka sig på detta sättet. Precis som konstnären här ovan har gjort. Han har skapat sin egen bild av verkligheten. Helt medvetet att det inte precis var så det hände i vekligheten. Men det var så han valde att måla bilden. Enligt guiden som visade oss runt, så var själva konstnären, Gustav Cederström, väldigt förtjust i kungen och det var kanske därför han målade in sig själv i bilden, tillsammans med andra viktiga familjemedlemmar. Han skapade sin egen sanning, precis som barnen ska uppmuntras att skapa. Fantasi är någonting som ska uppmuntras. Det är i skolans värld, och i förskoleklassens värld som barnens fantasi behöver begränsas till visa tidpunkter. Om barnen ska lära sig fakta om björn till exempel. Då ska man istället uppmuntra barnen att arbeta utifrån sanningar och inte fantasi. Fantasi kan få sin viktiga plats under andra tillfällen under dagen.

Det har varit ett återkommande tema för mig under denna terminen. Att följa en modell eller inte? Ska man visa barnen målet eller inte? Under min tid i förskoleklassen har jag sett vid många, återkommande tidpunkter hur barnen uppmuntras att följa en modell, eller att målet har visats. Barnen ska lära sig att rita bokstaven "a" till exempel. Eller barnen ska rita en bild av en mus. Vissa barn klarar av uppgiften utan hjälp, medans andra barn blir helt ställda inför uppgiften. "Hur ritar jag en mus?!" Genom att visa på tavlan, ett sätt att måla en mus, så ger man barnet en modell, ett mål och man hjälper detta barnet att lyckas med uppgiften. Barnet får en ökad känsla av självförtroende och den viktigt känslan "jag kan!" Man har hört under utbildingen hur man ska vara väldigt försiktig att ge barnen en bild av hur någonting ska eller kan vara. Barnen ska inte behöva känna en press på sig att prestera på en viss nivå, eller ett krav att behöva återskapa nånting som liknar det jag som pedagog och vuxen har gjort. Men jag upplever att i förskoleklassen så börjar det ställas lite andra krav på barnen. Om uppgiften är att måla en mus. Då kan man inte måla en bild av en bil. Det var inte det uppgiften var just då. Det var inte det som var målet.

Oavsett om jag själv jobbar i förskolan eller i förskoleklassen i framtiden vill jag ta med mig att båda sätt kan vara korrekta. Det ena behöver absolut inte utesluta det andra. Barnen ska absolut uppmuntras att skapa fritt vid vissa tillfällen, men om jag sitter med ett barn som försöker att rita en katt men inte lyckas och man ser att det barnet blir frustrerat och vill kunna rita en katt så det ser ut som en katt. Då ser inte jag något hinder för mig att visa detta barnet hur man kan måla en katt. På så sätt ger man barnet en möjlighet att lyckas med en uppgift och känna en stolthet. För mig är detta viktigare än att aldrig ge en modell.

Världskulturmuseum

Vi besökte en utställning som heter "Tillsammans - upptäck, lek och lär".

Det var väldigt inspirerande och roligt trots att vi var väldigt trötta. Efter alla besök på de andra museerna, kändes det verkligen motiverat att vi också  skulle besöka detta. Det var designat utifrån barnens behov och intresse. Det skulle tilltala en barngrupp på så många olika sätt. Nästan allt var i barnens höjd, det var färgglatt och livligt och med väldigt mycket man kunde påverka själv. Det var en fröjd för alla sinnen! Man skulle ta av sig skorna för att gå in. Skostallet var väldigt roligt och lustfyllt! Många olika fack i olika storleker och i olika höjder. Bara att bestämma vart man skulle ställa sina skor var lite roligt! Golvet i utställningen var väldigt varierat. Vissa ställen var mjuka, andra hårda, andra lite knöliga. Man kunde verkligen uppleva stället med alla sina sinnen. Jag tänkte direkt på de som har nedsatt syn och andra funktionshinder. Att även de kunde uppleva ändringar och skiftningar i golvet. På andra ställen var golvet lätt lutande, jag såg flera mindre barn springa och gå upp och ned för backarna. En rolig utmaning för de minsta barnen. Man kunde klättra över mjuka sittkuddar och krypa ner i mysiga små hörn med en bok. Från golv till tak var det saker att titta och förundras över. Taket var fyllt med intressanta och olika belysningar och föremål. Utställningen hade använt sig av så många olika material man kunde uppleva och känna på. En spännande projektor lyste på väggen och man kunde ställa saker på ett stort ljusbord som sedan projekterades upp på väggen framför. Det var flera barn som stod här och lekte och provade med att placera olika föremål på ljusbordet.

Här kan man se hur mattor hade lagts ut på golvet på vissa ställen. Det var varmt och mjuk att stå här och inbjudandeför barnen att stå kvar där lite längre. Jag tänkte på hur man skulle kunna använda sig av textil i förskolan. Vart man placerar mattor och tyg. Kan man använda flera olika tyger och mattor så att barnen kan uppleva hur det känns att gå och sitta och ligga på olika typ av underlag. Jag upplevde det som väldigt behagligt att gå in där, utan skor och att få gå på mjuka mattor. Det ger en känsla av avkoppling och det kändes helt enkelt mysigt och hemtrevligt. Så lätt det är att också ge barnen dessa upplevelser om man medvetet använder sig av textil i förskolan.

En mysigt bokhörna där barnen kunde sitta och läsa i en liten avskild miljö. Jag tänkte på hur man skulle kunna utforma läshörnen eller myshörnen i förskolan och skolan. Vad är det som gör att ett ställer upplevs som mysigt och inbjudande. Det är ljuset, textilerna som används och positionen, bland annat som kan förvandla ett hörn till ett inbjudande ställe för avkoppling och utforskning. Att kunna krypa upp med hela kroppen, så att hörnet omfamnar en är en väldigt fin känsla. Det känns tryggt och välkommande. Jag vill kunna erbjuda barnen i förskolan ett sådant hörn eller rum.

Speglar uppsatta på en vägg som upplevs annorlunda och olika beroende på vart man står och vart man tittar. Svårt att beskriva och svårt att fånga på bild! Men det gav mig idéer om hur man skulle kunna använda sig av speglar i förskolan. Spännande för barn i alla åldrar. De minsta barnen kan njuta av att se sig själva från olika vinklar och de äldre barnen kan använda speglar för att utforska och lära sig om symmetri till exempel.

 I ett annat rum fanns det en stor skärm visade människor som dansade. Som ni ser på bilden sitter en av dansarna i en rullstol. Ett sätt att försöka visa att dans kan utföras av alla. Alla kan vara inkluderade i dans och rörelse oavsett funktionshinder. Detta påminde mig om någonting som jag hade sett på min VFU. Barnen där tyckte väldigt mycket om att dansa till musik. På fritids så fick barnen möjligheten att dansa till musik och härmade rörelser som de såg på duken. Just Dance heter det och kan hittas gratis på YouTube bland annat. Ett kul och lustfyllt sätt att introducera barn till musik och dans.

Här står min kompis på en mjuk platta på golvet. Det kändes nästan som att stå i mjuk sand eller på en tempurmadrass. Det var en underligt upplevelse. Men man kunde inte låta bli att stå där och känna med fötterna och tårna ganska länge! Återigen, så tänkte jag på de minsta barnen och barnen med andra funktionshinder som kan ha svårt att ta till sig av det visuella. Detta kan upplevas med kroppen på ett väldigt enkelt sätt, utan krav att kunna se eller höra eller läsa någonting. En inkluderande upplevselse. Jag tänkte att man skulle kunna skapa någonting liknade på förskolan. Ett känselrum eller en känselpåse som innehåller olika tyger och föremål som kan kännas med händerna och med kroppen. Hård, mjuk, fluffig, glansig, varm, kall, knopprig och lurvig till exempel.

Under detta trädet kunde man sitta och tittar upp länge. Det var väldigt vackert och rofyllt. Man kunde sitta på en lång mjuk soffa under trädet. Det fanns en skärm där man blev erbjuden att skriva om någonting någon som man saknade. Meddelandet skickades upp till trädet och kunde läsas på en annan skärm på andra sidan rummet. Alla andras meddelanden om saknade hade samlats och kunde tittas på. Ett väldigt fint och rörande inslag. Ett intressant sätt att introducera barnen till att skriva på en skärm för att sedan kunna se direkt att meddelandet skickades till en annan skärm en bit bort.

 

 

 

En mycket givande dag, jag satt på tåget hem och mitt huvud var fyllt med upplevselser och idéer! Jag fick med mig många olika tankar om hur man skulle introducera barn till en utställning. Jag fick också många idéer om hur jag skulle kunna använda mig av saker som jag såg, i förskolan. Hur man kan utforma en miljö i förskolan som erbjuder upplevelser och handling på en meningsfullt sätt. Vad man kan erbjuda barn för aktiviteter och med vilka material.

 

 

 

 

 

 

Textilmuseet i Borås

Idag besökte vi Textilmuseet i Borås och fick en rundvisning av Karin Olsson Lindström, anställd på museet. Vi togs emot i deras hall, en plats för besökare att hänga av sig och lägga undan medtagna väskor som man inte vill bära med sig. Olsson Lindström [1] berättade hur de var missnöjda med utformingen av detta område. Museet hade flyttat i in de nuvarande lokalerna för ungefär två år sedan, och tyvärr hade personalen inte fått vara med under planeringen av ytan och inredning lika mycket som de hade önskat sig. Så möjligheter för barnen att hänga av sig var begränsat till en vagn som enligt henne inte uppfyllde funktion tillräckligt bra. Detta tänk genomsyrade resten av besöket. "Är det barnvänligt?" "Når barnen upp?" "Ser de tillräckligt bra ?""Skulle barnen uppskatta detta?" Frågor som vi i förskolans värld är vana att ställa oss själva. Det är så viktigt för barnen om de ska få ut så mycket som möjligt från en upplevelse, att den är anpassad efter deras behov. Att saker finns tillgängliga och att det är inbjudande till utforskning.

Museet var format så att det var bara att kliva in efter man hade hängt av sig, på så sätt skulle barnen fort kunna komma igång med att utforska och uppleva vad museet hade att erbjuda dem. "Hon" var väldigt mån om hur denna ingång och bemötande skulle upplevas och kännas för besökare och barn. Att man direkt kände sig välkomna och togs emot på ett positivt sätt.  Igen, kan man dra paralleller till förskolans värld, där hallen, ingången och bemötande är avgörande för både barnen och föräldrar. Det skall kännas tryggt, välkomnat och efterlängtat. Enligt "hon" var det viktigt att känna till barnens behov, om man kände till de, så blev allt annat så mycket lättare. Hon fortsätter med att berätta att hon upplevde att allt som barnen kunde upptäcka på egen hand gav positiva upplevelser. Att barnen behöver oftast inte slussas runt från en utställning till en annan. När barnen får friheten och möjligheten att upptäcka och utforska på egen hand, så får de givande och lärorika upplevelser.

Det fanns två tillfälliga utställningar som vi tittade på under besöket på museet. Brodera på stickat och Shapes of fashion - Nordic artwear. Förutom de utställningar som var permanenta på museet. Brodera på stickat var en utställning av konstnären Britt Mari Christoffersson. Hon hade använt många olika geometriska former och mönster och sytt på kvadratiska ullplattor, bland annat. Det var en väldigt fin utställning, möjligtvis någonting som vuxna skulle uppskatta mera än barnen. Här fanns det ingenting som barnen kunde själva känna på eller röra vid. Men man kunde använda denna utställning som inspiration om hur man skulle kunna arbeta med textil i förskolan, som vi själva fick prova på senare under förmiddagen.

Det var härliga färger och mönster, jag hade svårt att låta bli att känna på allting, så jag undrar hur en barngrupp skulle kunna låta sakerna vara? Vissa utställningar är det fritt fram att känna och prova och testa. Men det gäller inte alla utställningar. Vi kom in från ett rum innan där det var väldigt fritt att ta på sakerna. Det är möjligtvis svårt för barn att ställa om sig från rum till rum. Vad får jag göra härinne? Vad finns det för regler här? Varför får man känna på saker därute men inte härinne? Det kan blir intressanta diskussioner med barnen om hur man ska förhålla sig till konst och utställningar. Att det finns olika regler på olika ställen. Lättare för oss vuxna att förstå, men kanske svårare för en barngrupp att förstå? Värt att prova, om man vågar! Samma gällde nästa tillfälliga utställning. Shapes of fashion - Nordic artwear. Mycket att titta på, inte så mycket man fick röra vid.

Denna var svårt att låta blir att känna på! Hur skulle barnen reagera?

Denna var obehaglig på ett väldigt intressant sätt, man ville inte titta på den, samtidigt var man tvungen att göra så för att den var så annorlunda. Jag skulle vara väldigt intresserad att se och höra hur barnen uppfattade detta. Tycker de den är hemsk eller rolig eller har de ingen uppfattning alls? De var kanske 120 långa, så i barnens höjd och lätt att komma nära.

Den inbjudande dörren in!

I den sista bilden så var skyltdockorna inne i ett slags rum, Det fanns en dörr som såg inbjudande ut "kliv in!" Men enligt Olsson Lindström [1] vill de inte att man skulle gå genom dörren. Utställningen var inte av den typ att det skulle utforskas för hand! Ingen barngrupp hade hittills varit på besök i denna utställingen, men hon var väldigt intresserad i hur denna skulle uppfattas av en barngrupp. Utställningen hade öppnats för bara några dagar innan vi var där på besök. Hon sa att listen på golvet runt utställningen skulle höjas för att försöka hindrar folk från att gå in genom dörren. Jag var väldigt nära att gå genom den. När man ser en dörr, så tänker man "den ska jag gå i genom!" Jag kan lätt tänka mig att barnen skulle också tolka denna dörr som en "välkommen in!" Utställningar kan inte utformas bara efter barnens behov och hur de skulle tolka dem. Men samtidigt vill man göra kulturella institutioner till en plats där barnen kan vistas utan att behöva alltid känner att de är högt kontrollerade i vad de får och inte få göra. Jag tror barn snabbt skulle tröttna på en massa regler och därmed tappa intresset för själva utställningen. Samtidigt så tycker jag inte att det är fel med vissa regler på vissa ställen. För det är så samhället är utformad och så det ser ut i deras framtid. Man måste anpassa sitt beteende i vissa situationer och på vissa ställen. Man få inte alltid göra precis det man vill göra. Det är också viktigt att barnen lär sig detta. Men det är viktigt att balansera dessa regler med en frihet att kunna utforska och upptäcka.

I bakgrunden spelades låg musik. Denna musik väckte känslor hos mig. Det var en sorglig musikstil, lite kuslig och spöklik. Det är säkert att konstnären ville förmedla en viss känsla genom att ha denna musiken på i bakgrunden. Jag tror att upplevelsen hade varit väldigt annorlunda om det hade spelats en annan typ av musik i rummet. Det skulle vara intressant att utforska detta vidare. Vad har musik för effekt för hur vi uppfattar olika typer av konst?



Efter en kort paus så hade vi en praktisk del av denna workshop. Olsson Lindström [1] sa att de försöker alltid koppla den praktiska workshopen kring en aktuell utställning som finns på museet. Så idag fick vi prova på att brodera och sy på stickat. Jag tycket att det var väldigt roligt och jag kan lätt se hur detta skulle kunna användas i en barngrupp. Man behöver få material. Stickad ull, som man möjligtvis kan få gratis från någon som tillverkar ullplagg, bitar som blir över. Man behöver också kardad ull i olika färger, filtnålar och skumgummi plattor för att ha som underlägg.

En hög med olika ullbitar, vi fick välja en bit som vi ville jobbar på.



Jag visst inte vad jag ville göra, men så fort jag satte mig vid bordet så började jag och så plötsligt hade jag gjort ett höst träd (det är höst ute just nu). Sedan fortsatte jag genom att göra träd som föreställde de olika årstiderna. Det var ett väldigt rogivande arbetspass, trots att jag stack mig själv två gånger med filtnålen! Jag satt länge, efter de flesta hade gjort färdigt och åkte hem, jag ville göra färdigt det jag hade börjat. En känsla som jag säkert delar med många barn. Den här önskan att göra färdigt det man har börjat. Hur ofta avbryter vi barnen mitt i en aktivitet för att det är dags för samling/lunch/utelek? Inte sällan är de ovilliga att avbryta det de håller på med. Jag kan förstå varför! Det är intressant att plötsligt få en liten insikt i deras upplevelse av hur vi vuxna alltid ska skynda på saker. Alltid ska någonting annat hända, det kanske upplevs som väldigt frustrerande och stressande? Någonting att fundera på, hur man ska förhålla sig som pedagog när ett barn är mitt uppe i en aktivitet som de verkligen inte vill avbryta. Måste man avbryta? För vem gör man det? Finns det en annan lösning?







Den färdiga årstidtavlan!

Referens:



[1] Karin Olsson Lindström, Textil museet, Högskolan i Borås 2016-10-24

Fördjupning - Textil workshop 1 & 2 & 3- tovning, textiltryck, vävning, sömnad och broderi

Detta inlägg berör kursmålet:

Självständigt formulera mål, planera, leda, genomföra, utvärdera och dokumentera och kritisk granska ett tematisk arbete där de estetiska arbetsformerna används för att undersöka och bearbeta olika kunskapsområden.

Textil är ett roligt material för barn att använda sig av. Olika material känns på olika sätt, de ser ut på olika sätt och så låter dem till och med på olika sätt. Att arbete med textil kan stimulera så många olika sinnen. I förskolan har jag sett barn väva, göra sykort, göra garnbollar, tillverka små väskor plånböcker, kuddar och djur. Min dotter som älskar att pyssla och skapa har haft förmånen att vara på en förskola där det fanns kunnig personal som har haft en del textilkunskaper med sig. Så det är härifrån som jag har mest erfarenheter av hur textil används i förskolan. I de förskolor där jag har haft mina VFU har jag tyvärr inte upplevt textil som pedagogisk redskap i lika stora utsträckning. Fingervirkning, garnbollar och vävning har jag stött på lite överallt, men något större mer omfattande projekt har jag inte träffat på. Jag upplever att textil har används mest som bara någonting att "pyssla" med vid ett bord.

Dagens workshop var i två delar. Förmiddagen provade vi några olika tekniker med ull och tovade på olika sätt. Tovning är en gammal teknik, föremål i tovat ull har hittats från omkring 400f. kr. För de flesta barn är det är ny teknik och det kan därför ett lämpligt tillfälle att prata om ull, vart det kommer ifrån och kanske till och med besöka en bondgård. Det ger barnen en större mer omfattande inblick i tovning och ull som helhet. Det är viktigt att visa detta handarbete respekt, och visa respekt för ullen eftersom det har kommit från ett levande djur. Tekniker som denna är en del av vårt kulturarv och är en traditionell hemslöjd (Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu, 2010, ss. 17-23). Det står även med i Läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev. 2010, s. 6) "I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmåga och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv - värden, traditioner och historia, språk och kunskaper - från en generation till nästa".

I en grupp skulle vi ta ett tema från en barnbok eller barnsång och återskapa den i tovat ull. Det skulle vara en bottenplatta och sedan några karaktärer, eller något annat passande från det valda temat på den tovade bottenplatta. Vi valde boken "Petter och hans fyra getter". Vi tovade en bottenplatta av brun, svart och vit ull. Lagren skulle ligger horisontellt och vertikalt så att hullingarna i ullen fibrer skulle låsas ihop. Sedan blötte vi ner hela plattan med såpvatten.

Vi använde fyra lager med ull

Vi rullade sedan upp plattan i bubbelplast och en handduk och rullade den i 5-10 minuter, för att få hullingar att fastna i varandra så att plattan blev hel och någorlunda styv.

Bottenplattan täcks med bubbelplast och rullas ihop i en handduk

Rullningen!

Sedan gjorde vi figurerna som vi lade på bottenplattan, blötte ner en gång till och rullade ytterligare i 5-10 minuter. Slutresultatet kom som en överasking! Man vet aldrig riktigt hut det kommer att se ut när man tar bort handuken och bubbelplasten, vissa saker rör på sig lite grann, en del av förtjusningen tyckte vi i våran grupp. Det blir lite som det blir!

Innan sista rullningen....

Färdigt! En av getternas horn stack ut utanför plattan, men det gjorde inget, det gjorde det hela mer levande tyckte vi. Den vita getens huvudet blev en del av den blåa getens rumpa, igen, en liten rolig överasking som barnen säkert skulle uppskatta ännu mer!

Sedan provade vi att tova ull runt a bit skumgummi. Enligt Berg [1] är det lämpligt att introducera tovning till små barn när man har en sak att tova runt. Det kan vara en bit skumgummi, en sten eller en bit trä till exempel. Det gör det lite enklare för dem. Jag började att tova runt en bit skumgummi som var som en kub. När jag hade tovat färdigt så såg jag att det såg ut som en tärning, för att få dit prickarna fick jag provar ytterligare en teknik med en tovnål eller filtnål. Det var riktigt roligt, men dessa nålar ska inte barn använder, de är väldigt vassa och har hullingar på dem. Barnen kan hjälper till istället att hålla i handtaget av nålen tillsammans med en pedagog. Jag var väldigt nöjd med min tärning, och den skulle kunna användas på riktigt. Denna teknik kräver väldigt få redskap, bara kardad ull, vatten och såpa och möjligen någonting att tova runt. Så jag anser det som en väldigt lämplig aktivitet att genomföra i en förskola eller i en förskoleklass. Runt tovning, finns det många tillfällen för diskussion. Detta i sin tur utvecklar barnens ordförråd och kunskap om naturvetenskap. Hur känns bollen när den är blöt och torr, vilken är tyngst? Flyter den? Blev den ett klot eller en kub? Här väver man in språk, matematik och naturvetenskap i en estetisk lärprocess (Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu, 2010, s. 24).

Eftermiddagen tillbringade vi på Textilmuseet i Borås. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var lite extra spännande att gå in dit. Jag blev överraskad att få veta att alla är välkomna, utan kostnad, på andra våningen. Där har man tillgång till deras tryckrum till exempel. Vilken fantastisk förmån! Det var här vi skulle vara i två timmar, för att prova på olika tekniker av textiltryck. Detta var helt nytt för mig, först kände jag mig lite vilsen, så många olika saker att prova, vart börjar jag?! Jag var också orolig att "göra fel", någonting som vi vuxna lider av i en större utstäckning än barn. Enligt min erfarenhet är de oftast mer villiga att prova sig fram utan att oroa sig för mycket om de gör "rätt" eller inte. Vi har mycket att lära oss utav barnen! Vi fick en genomgång av materialet och hur det skulle kunna användas.

Textilfärgen

En urval av alla saker vi kunde provar att trycka med

De textilfärgerna vi använde oss av innehöll tyvärr gifter och kemikalier som barn absolut inte ska få i sig. När det gäller de äldre barnen, så kan man använda dem eftersom de inte stoppar färg i munnen. Man ska ändå vara väldigt noga med att tvätta händerna ordentligt efteråt och skydda sina kläder väl. Med de yngsta barnen kan man istället använda vanlig giftfri finger färg för att trycka med. Inte lika hållbar, men vissa kompromisser måste man göra för deras säkerhet.

Att arbeta med textiltryck ger möjlighet till diskussioner om färg och form och även chansen att prata om olika kulturer och hur dessa olika kulturer använder sig av textiltryck. Det finns stora variationer i mönster, design och färger. Språket och matematik utvecklas i och med att barnen behöver använda sig av speciella termer, begrepp och vokabulär som associeras med textiltryck, Till exempel, vilka är grundfärgerna? Vad är en schablon? hur använder man en silkscreenram? Barnen behöver ofta arbeta som en grupp, komma överens om hur man ska göra, vad man ska använda, i vilken ordning och vad tyget ska användas till efteråt. (Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu, 2010, ss. 26-29).  Barnen tränar i att samarbeta, kompromissa, lyssna och utföra ett arbete med andra, en oerhört viktigt del av deras framtid i skolan och livet därefter.

Ett urval av all de saker vi kunde använda för att skapa olika mönster och tryck på tyget.

Vi gick loss på en stor tygbit, jag och några andra klasskamrater för att experimentera och se hur man kunde använda sig av de olika redskapen som vi hade framför oss. Det var väldigt roligt att kunna bara skapa fritt och kladda. Någonting som jag tror också barn skulle uppskatta. Att kunna utforska fritt utan en massa "måsten" eller mallar som ska följas. Det blir som det blir. Här fanns inget rätt eller fel, men jag kände ändå en viss oro att jag gjorde någonting fel!

Efter att ha provat lite olika tekniker så tog jag en egen tygbit och tryckte med olika stämplar och rullade blandade färger över hela tyget. Hade tiden räckt till hade jag gärna provat flera andra tekniker. Men detta var enkelt och effektfullt och snabbt att göra. Så jag tror absolut att det skulle vara en lämplig aktivitet att göra i en barngrupp. Det krävs inga dyra material, bara tyg och färg. Sedan kan man trycka med hur många olika föremål som helst. Man kan göra egna stämplar från potatis, man kan hitta små träbitar, skruvar, tegelbitar och plastsaker för att skapa spännande unika tryckmönster med.


Den tredje workshop handlade mer om vävning, broderi, sömnad, band och snoddar. Det fanns olika stationer som vi kunde prova.

Jag fastande vid symaskinen vid detta tillfället. Någonting som jag aldrig tidigare använt. Så det var en rejäl utmaning, och inte helt smärtfritt heller! I efterhand är jag lite besviken att inte tiden räckte till så att jag kunde provat alla stationer som fanns. Men efter en genomgång av allt material som varade i 45 minuter, hade vi inte mycket tid kvar på våran tre timmar långa workshop. Jag lade ner mycket tid på att sy en påse med hjälp av en symaskin.

Jag var inte helt nöjd med hur det blev, mina förväntningar var kanske lite för höga och jag jämförde min påse med andras. Någonting man ska undvika att göra! Flera andra i klassen hade sytt väldigt mycket på symaskiner tidigare. Så det är klart att det gick bättre och lättare och snabbare för dem än mig. Jag har nu bestämt mig i alla fall att jag ska lära mig hur man hanterar en symaskin. Men om detta kan används i förskolan är jag inte helt övertygad om. Jag har aldrig sett en symaskin i en förskola och jag känner inte heller att det är en lämpligt sak att introducera till barn i den åldern. När jag tänker tillbaka på workshopen nu, så ångrar jag mig att jag inte koncentrerade mer på de andra stationerna där det fanns fler aktiviteter som faktisk kunde utföras i en förskola. Till exempel vävning, broderi och olika flätor och band.

Vävning i förskolor händer mest på en liten vävram, men man kan faktisk väva på många olika saker och med många olika material än bara garn. Mycket av det broderi man träffar på i förskolor är så kallade sykort. En katt till exempel har ritats på ett kort, och barnen ska följer den förbestämda ritningen. Istället kan barnen måla sina egna ritningar och föra över dem till en bit kartong, som ska bli sykortet. Genom att sätta fast teckningen på en bit kartong och sedan sticker hål genom pappret till kortet.

Att tvinna och fläta band är någonting som oftast går rätt fort och någonting som inte heller kräver dyra verktyg eller material. Igen, en aktivitet som passar bra i förskolan. Barnen utvecklar sin finmotorik och får en bättre förståelse för de grundläggande egenskaperna i mätning, antal och mönster. Det är ett enkelt sätt att skapa någonting med sina händer (Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu (2010, s.71). När man arbetar med band och snoddar möter barnen lägesorden hela tiden. Under, över, bakom, framför, längst till höger, i mitten, varannan osv. Det är viktigt att det finns en vuxen nära tills hands under textil arbete (Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu (2010, s. 83).Trots att det är själva lärprocessen som är central i allt estetisk arbete är det ändå viktigt att barnen kan känna en stolthet över ett färdigt arbete och inte bara ge upp när någoting  krånglar, blir fel eller är för svårt. Om barnen ger upp mitt i ett arbete är det osannolik att detta barn kommer att känna att det vill försöka igen en annan gång- Känslan av att ha misslyckats kommer förmodligen att sitta kvar. Att arbeta med sina händer och att kunna uttrycka sig genom textil ska vara en glädjefylld process.

Hur kan jag som pedagog i förskolan använda mig av dessa dagar?

Jag fick mycket inspiration under dessa två dagar. Fick möjligheten att prova på en mängd nya tekniker och fick experimentera med många olika material och redskap. Under dessa workshop fick jag se och uppleva själv hur textil kan utmana barnen på så många olika plan. Det språkliga, med alla de nya uttryck och vokabulär barnen blir exponerat för. Det matematiska med alla de begrepp som används när man beskriver vad man kan göra, till exempel, horisontellt och vertikalt, större och mindre, tjockare och smalare. Det finmotoriska som barnen får chansen att träna på och utveckla. Ett projekt som heter "Räkna med textil" visade, enligt Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu (2010, s. 3-4) att när man kombinerade matematik med praktiskt arbete, det vill säga, arbete med textil så kunde barn klara matematiska problem som låg på en högre nivå. Till exempel, kunde de räkna med större tal än vad matteboken krävde. En del av detta projekt var att be barnen skapa en teckning av det de vill åstadkomma med sitt textil arbete. Det uppmuntrade barnen att tänka abstrakt när de sedan skulle tillverka det de hade ritat. Att ständigt gå från det abstrakta till det konkreta och tillbaka under tillverkningen gav barnen användbara färdigheter som kunde utnyttjas i skolans andra ämnen.

Jag ska ta med mig att textil i förskolan kan vara så mycket mer än det man tror. Det är inte bara "att pyssla". Det barnen gör när de arbetar med textil kan vara så mycket mer om vi pedagoger har ett klart syfte om vad vi gör och varför. Det finns ett värde i det barnen gör, allt som tillverkas behöver inte vara någonting särskilt. Det är lärprocessen under tillverkningen som är centralt. Sedan är det såklart också roligt att ha lite större projekt där det de tillverkar kanske kommer till användning också. Till exempel nya gardiner, ett gemensamt konstverk som pryder en vägg, nya tallriksunderlägg till julfesten eller en ny sago/fika matta. Barnen kan då känna en extra stolthet över sitt arbete och kan ha kvar ett konkret minne av någonting de har gjort och varit med om. Enligt Björkdahl Ordell, Eldholm och Velicu (2010, s. 86) har forskning visat "att hjärnan stimuleras av att händerna gör saker....i handens arbete finns den kreativa processen om man bara ger utrymme för den, det får inte blir styrt och instängt". Detta ska jag ta med mig ute i verksamheten. Barnen får stöka och skapa fritt!



Referenser:

[1] Catrine Berg, Textil workshop 1, Högskolan i Borås 2016-05-30

Björkdahl Ordell, S. Eldholm, G & Hagstrand Velicu K. (2010) Lär genom textil - en handbok i att använda textil som pedagogiskt redskap för barns lärande,  2. uppl. Borås: Responstryck

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev, utg.] (2010). Stockholm: Skolverket