torsdag 1 december 2016

Museer besok i Göteborg


Vi besökte tre museer och fick en minirundvandring i Göteborg. De tre museer vi besökte var Göteborgs konsthall, Göteborgs konstmuseum och Världskulturmuseet. En fråga som ställdes till oss tidigt på dagen var "Vad är konst?" Det var inte lätt att svara på denna frågan!

Rundvandring i Göteborg

Under rundvandringen, det som grep mig mest var historien om Pontus och Göthild Fürstenberg och Fürstenbergska palatset som ligger i Brunnsparken. En historia från 1800 talet.


Fontänen i Brunnsparken, tittade tillbaka mot Fürstenbergska palatset



En sorlig men ändå upplyftande historia om två människor, deras liv och kärlek till konst och varandra. Pontus Fürstenberg var en konstsamlare som bodde på Södra Hamngatan 2, Brunnsparken. Som skulle senare döpas om till Fürstenbergska palatset. Här bodde han och hans fru Göthild, som var väldigt förmögen och erbjöd rum och mat till konstnärer som betalade med sina konstverk. Det var på detta viset och genom att köpa konstverk som deras samling av konstverk blev till. Vi skulle senare på dagen se och lära oss ännu mer om paret Fürstenberg och deras hem i Brunnsparken. Jag tror att genom att berätta för barn, historier om människor och platser så är det lättare att fånga deras uppmärksamhet. Det blir mer verkligt på ett sätt, mindre abstrakt. Jag tror att det är viktigt att försöka fånga barnens intresse genom att skapa en slags magi och mysterier kring människor och platser man besöker. Mats Andersson berättade för oss att vi skulle höra mer om paret och om Fürstenbergska palatset senare på dagen. Bara detta skapade lite magi och man började funderar kring vad det skulle vara för någonting.

Göteborgs konsthall

Vi var på en utställning av Lina Selander som heter "This misery of light". Hon är en svensk konstnär från en förort i Stockholm, Bredäng. Namnet på utställningen väcker känslor och funderingar. Det kändes inte som att det skulle vara den mest upplyftande upplevelsen. Jag hade rätt. Den lämnade mig inte oberörd! Det var en tung och ångestladdad utställning. I flera mörka rum fanns stora projektorer som visade film och bilder på flera olika genomsläppliga dukar. Ett fotomontage som bestod av sammanförda bilder som skapade en ny berättelse. Guiden i museet berättade väldigt lite för oss innan vi gick in. Han sa att det var medvetet eftersom han ville att vi skulle bilda våra egna uppfattningar om det vi såg och det vi upplevde. Vi skulle möta konsten förutsättningslösa. Guiden berättade för oss hur de tar emot barnen från förskolan upp till gymnasiet på utställningen. De yngsta barnen får en rundvisning och sedan får de tid i verkstaden på museet för att arbeta vidare med någoting som finns i utställningen. Det kan vara till exempel att trycka egna låtsas pengar. Det gäller på alla utställningar på museet. Workshopen försöker knyta an till någonting konkret som barnen har sett eller upplevt på utställningen.


Fem meter lång vitrin som innehåller radiografier. Konstnären har låtit uranhaltiga stenar avger sin radioaktiva strålning i en stängd, mörk låda, som har fångats på fotopapper. Fotografier som har skapats helt utan ljus.

"Model of continuation" Filmen vill att betraktaren tar ett kliv tillbaka och observerar sig själv från ett annat perspektiv. Konstnären vill att vi ska utforska hur bilder och tid och olika lager av seendet kan ställas mot varandra.
Jag upplevde utställingen som svår och krävande. Många bilder och filmsekvenser jag såg var hemska och stötande. Saker som jag knappt kunde se på utan att känna ett starkt obehag. Det gör att jag ifrågasätter lämpligheten att ta med en barngrupp i den yngre åldern till denna utställningen. Barn som kanske har svårt att sätta ord på deras känslor och upplevelser. Barn som bär med sig svåra erfarenheter från tidigare och barn som blir stark påverkade av det de ser. Jag har själv barn, mina äldsta två är 6 och 8 år. Jag skulle aldrig ta med dem till denna utställningen och jag skulle inte vara glad om deras förskolor eller skolor gjorde det heller. Bilderna och filmerna som visas är starka och innehåller saker som jag anser är olämpliga för de yngsta barnen. Barn som ännu inte kan resonera och förklara vad de ser och kanske inte kan förstå innebörden av det de ser eller har svårt att bearbeta känslor som uppstår.  Jag skulle vara orolig att barnen skulle må dåligt av det de såg och jag anser att det inte är lämpligt för mig som pedagog att ta med barnen till denna utställningen. Om ett barns föräldrar känner att det skulle passa deras barn så tycker jag att det hade varit att föredra att besöka utställingen på deras egen tid. Men inte som en del av förskolan eller skolan, där barnet inte har något val än att följa med.

Göteborgs konstmuseum


Poseidon med Göteborgs konstmuseum i bakgrunden.

Utsikten från Göteborgs konstmuseums gamla entré. Maffigt!


Jag hade aldrig varit på detta museum tidigare, så det var roligt att besöka det för första gången. Efter detta snabba besök så vill jag gärna åka tillbaka till det en annan dag för en liten längre rundvandring. Tyvärr var tiden knapp och jag fick gå förbi mycket konst som jag hade velat stanna och titta på längre. Det första vi såg när vi kom uppför den långa trappan var ett stort snurrande konstverk som föreställde en poledancer. Den skapades 2010 utav frigolit och gips. Så för sin storlek (sju meter hög!) var den faktisk väldigt lätt och vägde "bara" 80 kilo.



Detta gjorde att jag tänkte tillbaka till en föreläsning i början av terminen. Där vi pratade om hur storlek och vikt kan användas för att utmana barnens sinnen och uppfattningar. Man kan tova ull runt en sten. Någonting som, när man tittar på den ser ut att väga väldigt lite, men när man tar upp den så känner man att den väger mer än man trodde. Samma med detta konstverk. Den är väldigt stor, men trots det så är den väldigt lätt. Någonting som man kan prova och experimentera med tillsammans med barnen. Vad tror de väger mest utav en liten sten och en stor kub frigolit. Utan att först ha känt på dem.



Konst gjort utav garn. Det såg ut som garnbollar. Någonting som många barn i förskolan kan relatera till. Detta kunde användas som inspiration till att skapa någonting utav alla garnbollar som skapas i förskolan. Att göra ett stort gemensamt konstverk hade visat barnen att man kan skapa någoting stort utav flera mindre föremål. Tillsammans blir det mer än när man är ensam. Det kan bidra till en bra gruppkänsla och en känsla av samhörighet när man vet att man har bidragit med någon liten del av någonting större. Att arbeta med många olika material i förskolan är någonting jag ska ta med mig härifrån. Textil, frigolit och gips till exempel. Material som är lättillgängliga och inte dyra.


Höjdpunkten av detta besök var längst upp i museet, där de hade återskapat tre rum från Fürstenbergska palatset. Rummen innehöll målningar från deras palats i Brunnsparken. Konst som skapades på plats och konst som de hade köpt med sin förmögenhet. Att göra denna kopplingen till det man såg och hade hört om tidigare på dagen var väldigt roligt. Nu fick vi se konst som fanns i huset då. Målningar av både Pontus och Göthild Fürstenberg och målningar av hur Brunnsparken såg ut då. På 1800 talet.


Pontus och Göthild Fürstenberg


Ett återskapar rum från Fürstenbergska palatset
En målning som visar hur ett av rummen såg ut inuti Fürstenbergska palatset på 1800


Skulpturen som syns i målningen här ovan står nu i Göteborgs konstmuseum i en utav rummen som har återskapats för att visa hur palatset såg ut då.


En av många målningar från deras kollektion av konstverk





 
Ett annat konstverk som fångade mitt intresse var det av Karl XII av konstnären Gustav Cederström 1878. Det visade hur Karl XII bärs hem över de svensk/norska fjällen efter att ha dött i krig.



Det som gör detta konstverk lite extra intressant och roligt är att det finns inget belägg i historieböckerna att han bars på detta sättet. Han dog i Halden i Norge, väldigt nära den svenska gränsen i söder. Det finns ingen sådan fjällvärld mellan Sverige och Norge i detta området. I verkligheten bars hans kropp i en stängd kista ner till Uddevalla. Ännu mer intressant med detta konstverk är att konstnären har tagit sig friheter och målat in sig själv i målningen. Det är han som går längst fram, hans bror som hjälper till att bära kistan och hans far och son som står vid sidan av vägen och sörjer kungens bortgång. Detta, enligt mig visar hur man som konstnär eller skapare av någoting inte alltid behöver hålla sig till "sanningen" eller verkligheten. När barnen skapar och ritar och målar, ska det inte ställas för många krav på de heller. Om de just då vill rita en katt som har tre svansar och sex ben, så ska man inte försöka att hindra de från att göra det. Barnet har valt att uttrycka sig på detta sättet. Precis som konstnären här ovan har gjort. Han har skapat sin egen bild av verkligheten. Helt medvetet att det inte precis var så det hände i vekligheten. Men det var så han valde att måla bilden. Enligt guiden som visade oss runt, så var själva konstnären, Gustav Cederström, väldigt förtjust i kungen och det var kanske därför han målade in sig själv i bilden, tillsammans med andra viktiga familjemedlemmar. Han skapade sin egen sanning, precis som barnen ska uppmuntras att skapa. Fantasi är någonting som ska uppmuntras. Det är i skolans värld, och i förskoleklassens värld som barnens fantasi behöver begränsas till visa tidpunkter. Om barnen ska lära sig fakta om björn till exempel. Då ska man istället uppmuntra barnen att arbeta utifrån sanningar och inte fantasi. Fantasi kan få sin viktiga plats under andra tillfällen under dagen.

Det har varit ett återkommande tema för mig under denna terminen. Att följa en modell eller inte? Ska man visa barnen målet eller inte? Under min tid i förskoleklassen har jag sett vid många, återkommande tidpunkter hur barnen uppmuntras att följa en modell, eller att målet har visats. Barnen ska lära sig att rita bokstaven "a" till exempel. Eller barnen ska rita en bild av en mus. Vissa barn klarar av uppgiften utan hjälp, medans andra barn blir helt ställda inför uppgiften. "Hur ritar jag en mus?!" Genom att visa på tavlan, ett sätt att måla en mus, så ger man barnet en modell, ett mål och man hjälper detta barnet att lyckas med uppgiften. Barnet får en ökad känsla av självförtroende och den viktigt känslan "jag kan!" Man har hört under utbildingen hur man ska vara väldigt försiktig att ge barnen en bild av hur någonting ska eller kan vara. Barnen ska inte behöva känna en press på sig att prestera på en viss nivå, eller ett krav att behöva återskapa nånting som liknar det jag som pedagog och vuxen har gjort. Men jag upplever att i förskoleklassen så börjar det ställas lite andra krav på barnen. Om uppgiften är att måla en mus. Då kan man inte måla en bild av en bil. Det var inte det uppgiften var just då. Det var inte det som var målet.

Oavsett om jag själv jobbar i förskolan eller i förskoleklassen i framtiden vill jag ta med mig att båda sätt kan vara korrekta. Det ena behöver absolut inte utesluta det andra. Barnen ska absolut uppmuntras att skapa fritt vid vissa tillfällen, men om jag sitter med ett barn som försöker att rita en katt men inte lyckas och man ser att det barnet blir frustrerat och vill kunna rita en katt så det ser ut som en katt. Då ser inte jag något hinder för mig att visa detta barnet hur man kan måla en katt. På så sätt ger man barnet en möjlighet att lyckas med en uppgift och känna en stolthet. För mig är detta viktigare än att aldrig ge en modell.

Världskulturmuseum

Vi besökte en utställning som heter "Tillsammans - upptäck, lek och lär".



Det var väldigt inspirerande och roligt trots att vi var väldigt trötta. Efter alla besök på de andra museerna, kändes det verkligen motiverat att vi också  skulle besöka detta. Det var designat utifrån barnens behov och intresse. Det skulle tilltala en barngrupp på så många olika sätt. Nästan allt var i barnens höjd, det var färgglatt och livligt och med väldigt mycket man kunde påverka själv. Det var en fröjd för alla sinnen! Man skulle ta av sig skorna för att gå in. Skostallet var väldigt roligt och lustfyllt! Många olika fack i olika storleker och i olika höjder. Bara att bestämma vart man skulle ställa sina skor var lite roligt! Golvet i utställningen var väldigt varierat. Vissa ställen var mjuka, andra hårda, andra lite knöliga. Man kunde verkligen uppleva stället med alla sina sinnen. Jag tänkte direkt på de som har nedsatt syn och andra funktionshinder. Att även de kunde uppleva ändringar och skiftningar i golvet. På andra ställen var golvet lätt lutande, jag såg flera mindre barn springa och gå upp och ned för backarna. En rolig utmaning för de minsta barnen. Man kunde klättra över mjuka sittkuddar och krypa ner i mysiga små hörn med en bok. Från golv till tak var det saker att titta och förundras över. Taket var fyllt med intressanta och olika belysningar och föremål. Utställningen hade använt sig av så många olika material man kunde uppleva och känna på. En spännande projektor lyste på väggen och man kunde ställa saker på ett stort ljusbord som sedan projekterades upp på väggen framför. Det var flera barn som stod här och lekte och provade med att placera olika föremål på ljusbordet.

Här kan man se hur mattor hade lagts ut på golvet på vissa ställen. Det var varmt och mjuk att stå här och inbjudandeför barnen att stå kvar där lite längre. Jag tänkte på hur man skulle kunna använda sig av textil i förskolan. Vart man placerar mattor och tyg. Kan man använda flera olika tyger och mattor så att barnen kan uppleva hur det känns att gå och sitta och ligga på olika typ av underlag. Jag upplevde det som väldigt behagligt att gå in där, utan skor och att få gå på mjuka mattor. Det ger en känsla av avkoppling och det kändes helt enkelt mysigt och hemtrevligt. Så lätt det är att också ge barnen dessa upplevelser om man medvetet använder sig av textil i förskolan.


En mysigt bokhörna där barnen kunde sitta och läsa i en liten avskild miljö. Jag tänkte på hur man skulle kunna utforma läshörnen eller myshörnen i förskolan och skolan. Vad är det som gör att ett ställer upplevs som mysigt och inbjudande. Det är ljuset, textilerna som används och positionen, bland annat som kan förvandla ett hörn till ett inbjudande ställe för avkoppling och utforskning. Att kunna krypa upp med hela kroppen, så att hörnet omfamnar en är en väldigt fin känsla. Det känns tryggt och välkommande. Jag vill kunna erbjuda barnen i förskolan ett sådant hörn eller rum.


Speglar uppsatta på en vägg som upplevs annorlunda och olika beroende på vart man står och vart man tittar. Svårt att beskriva och svårt att fånga på bild! Men det gav mig idéer om hur man skulle kunna använda sig av speglar i förskolan. Spännande för barn i alla åldrar. De minsta barnen kan njuta av att se sig själva från olika vinklar och de äldre barnen kan använda speglar för att utforska och lära sig om symmetri till exempel.

 I ett annat rum fanns det en stor skärm visade människor som dansade. Som ni ser på bilden sitter en av dansarna i en rullstol. Ett sätt att försöka visa att dans kan utföras av alla. Alla kan vara inkluderade i dans och rörelse oavsett funktionshinder. Detta påminde mig om någonting som jag hade sett på min VFU. Barnen där tyckte väldigt mycket om att dansa till musik. På fritids så fick barnen möjligheten att dansa till musik och härmade rörelser som de såg på duken. Just Dance heter det och kan hittas gratis på YouTube bland annat. Ett kul och lustfyllt sätt att introducera barn till musik och dans.

Här står min kompis på en mjuk platta på golvet. Det kändes nästan som att stå i mjuk sand eller på en tempurmadrass. Det var en underligt upplevelse. Men man kunde inte låta bli att stå där och känna med fötterna och tårna ganska länge! Återigen, så tänkte jag på de minsta barnen och barnen med andra funktionshinder som kan ha svårt att ta till sig av det visuella. Detta kan upplevas med kroppen på ett väldigt enkelt sätt, utan krav att kunna se eller höra eller läsa någonting. En inkluderande upplevselse. Jag tänkte att man skulle kunna skapa någonting liknade på förskolan. Ett känselrum eller en känselpåse som innehåller olika tyger och föremål som kan kännas med händerna och med kroppen. Hård, mjuk, fluffig, glansig, varm, kall, knopprig och lurvig till exempel.

Under detta trädet kunde man sitta och tittar upp länge. Det var väldigt vackert och rofyllt. Man kunde sitta på en lång mjuk soffa under trädet. Det fanns en skärm där man blev erbjuden att skriva om någonting någon som man saknade. Meddelandet skickades upp till trädet och kunde läsas på en annan skärm på andra sidan rummet. Alla andras meddelanden om saknade hade samlats och kunde tittas på. Ett väldigt fint och rörande inslag. Ett intressant sätt att introducera barnen till att skriva på en skärm för att sedan kunna se direkt att meddelandet skickades till en annan skärm en bit bort.
 

 
 
En mycket givande dag, jag satt på tåget hem och mitt huvud var fyllt med upplevselser och idéer! Jag fick med mig många olika tankar om hur man skulle introducera barn till en utställning. Jag fick också många idéer om hur jag skulle kunna använda mig av saker som jag såg, i förskolan. Hur man kan utforma en miljö i förskolan som erbjuder upplevelser och handling på en meningsfullt sätt. Vad man kan erbjuda barn för aktiviteter och med vilka material.
 
 
 
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar